Ett liv i överflöd

Senast jag skrev var 27 januari ... och det känns som en evighet sedan. För det har nämligen hänt SÅ mycket saker sen dess!

För det första så fastade jag ju. Det var samtidigt en av de bästa och tyngsta veckor i mitt liv. Jag menar allvar. 

Det var helt sjukt tungt att stå emot frestelser! Att inte äta sötsaker och kött var verkligen en utmaning, men inget klådde ändå den abstinens jag hade av att inte få konsumera sociala medier och underhållning. Jag trodde att jag höll på att bli tokig! Några gånger var jag riktigt nära, men jag kan nu stolt efteråt säga att jag inte en enda gång loggade in på Facebook, Twitter, Tumlr eller Youtube, eller kollade på Tv eller film. 

Jag klarade det!

Men som jag redan sade, så var det också en av de bästa veckorna i mitt liv. Poängen med fastan var att rena vår kropp (och själ) från allt som vi tankar i oss dagligen som egentligen i grunden är onödigt. Så när de här sakerna inte mera fanns i mitt liv uppstod ju förstås ett tomrum. Och vad fyllde jag tomrummet med? Mera av Gud, förstås! Det hjälpte ju att vi hade morgonbön varje morgon, men annars också så bad jag och läste bibeln mer än jag skulle göra en genomsnittlig vecka. Och det bästa var att jag faktiskt aktivt tänkte på honom under dagarna! Fantastiskt! 

Jag fick dessutom vara med om riktigt häftiga grejer som Gud gjorde. Jag fick vara med och be om (och för) andens gåvor under morgonbönen, bl.a. bad vi för en som var sjuk och hon blev frisk! 

Jag kan inte säga den exakta tidpunkten, men någonstans under den veckan "lossnade" också MITT TUNGOTAL!!! Om du inte är kristen kan det här verka vara rena trollkonsterna, men jag fick alltså mitt personliga/himmelska språk som bara Gud kan förstå (för att säga det enkelt). Samma gäng hade bett för mig för ca två veckor sen att jag skulle få tungotalets gåva, och då hände nåt litet, samma som hände för ca 3 år sedan när människor också bad för mig om det. Jag fick ett litet ljud som var väldigt upprepande. Men nu under fasteveckan släppte det verkligen och jag fick flera olika ljud och ord. Det är så HÄFTIGT!!! 
  

Sen var fastan över och vi gick direkt in i Studentmissionens (och Petrus församlings) ungdomskonferens som kallades Disciple 15. Gud fortsatte verka och jag fick ta emot erfarenhet efter erfarenhet. Han gav mig många insikter om både mitt liv och andras genom undervisningen (en superbra kille från Nordirland) och personlig förbön. I ett förbönssamtal fick en kille en profetisk bild över mitt liv, vilket förstås var supercoolt! Utöver det fick jag träffa en massa nya människor. Jag skojar inte om jag säger att jag pratade med över 20 nya/halvnya människor. 

Så man kan lugnt säga att jag hade en bra vecka. Gud gav mig så otroligt mycket att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Han gav mig också fler upplevelser och insikter än de jag skrivit här, eftersom de är lite för personliga, så jag sparar dem i mitt hjärta istället. Han har lovat oss ett liv i överflöd, och det fick jag sannerligen under min fastevecka! 

Att flytta och att bli vuxen

Guys. Det närmar sig. Jag har bara några få dagar kvar i Esbo och sen blir jag Helsingforsare. 

Flytten börjar för första gången kännas verklig. 

Jag har nu varit tre gånger i lägenheten och varje gång blir det mer realistiskt. Och idag när jag var där slog en tanke mig: jag kommer faktiskt att bo i den här lägenheten. 

Igår var jag till IKEA med min mamma och köpte skrivbord, bokhylla, taklampa, matta, gardiner och mindre saker. Igår tömde jag också majoriteten av mitt klädskåp i kassar som fortfarande står i mitt rum. Det känns så konstigt. Att plötsligt, efter 21 år (tekniskt sett 19 år) packa ner alla sina saker. De som alltid varit där. De ska nu byta hem och få en ny plats. Det känns väldigt konstigt. 

Jag oroar mig ändå allra mest för det ekonomiska. Jag har alltid haft ett konstigt förhållande till pengar och har faktiskt sparat i flera år. Så jag har ju pengar. Men ändå finns den där lilla irriterande rösten i bakhuvudet som viskar: tänk om dina pengar plötsligt tar slut, va? Vad gör du då?

Men det är ju klart, jag är ju också glad. Jag är glad över att jag får flytta in med min bästa kompis Elsa. Som jag skrev på hennes julkort, så skulle jag inte vilja göra det med någon annan. Hon känner mig och jag känner henne. Vi har varit med om så mycket tillsammans att en flytt ihop bara kan stärka vårt band ytterligare. Och tänk att hon från och med januari kommer att finnas på några meters avstånd och att vi kommer att dela ett kök. 

Jag ser också framemot friheten som den här flytten innebär. Jag vill vakna när jag själv vill, jag vill äta när jag vill, jag vill kunna sitta uppe på nätterna och kolla på Youtube om jag vill och jag vill vara ensam. Jag vill kunna bestämma saker själv helt enkelt. Jag känner att jag nu har blivit så gammal att mina föräldrar inte mera har samma rätt att säga åt mig vad jag ska göra. 

Jag har blivit vuxen (åtminstone delvis).   

Lucka 12: Vad är du rädd för?

Hm... det här var en lite mer personligare fråga. 

För jag är ju inte egentligen rädd för något fysiskt, som ormar eller spindlar. Det är kanske obehagliga men någon verklig rädsla hyser jag inte för dem. Inte här i Finland i alla fall. Besöker jag någon gång en regnskog, så kanske då. Men inte nu i alla fall. 

Nej, mina rädslor ligger på det psykologiska planet. De flesta av dem är väldigt allmänmänskliga, som att jag t.ex. oroar mig för om jag ska få ett jobb efter mina studier. En annan, lite större rädsla, är att jag ska tvingas gå igenom livet ensam. Ni vet, utan en man vid min sida. Det är inte något som jag gråter över varje dag - faktiskt så är jag nöjd med att vara singel just nu - men det handlar mer om framtiden. Vad om jag på min trettio-, fyrtio- eller hemska tanke- femtioårsdag fortfarande inte har träffat någon? Så man kan väl säga att en av mina största "rädslor" är att jag ska bli ensam. Jag vet att många får mycket ut av ett singelliv och är fullkomligt lyckliga - men det är inte ett liv jag tänkt mig. Men jag litar på Gud att han vet vad han gör med mitt liv. Det har ju fungerat bra hittills!   

Lucka 8: 10 saker jag inte gillar

Jag vet ... jag glömde bort bloggen i några dagar! Men nu är jag tillbaka! Och har mycket att berätta, så förbered er på många inlägg den kommande tiden! 

10 saker jag INTE gillar: 

1. Tidiga morgnar

Jag har blivit så morgontrött av mig på sista tiden (eftersom jag nuförtiden går och lägger mig 12-02)

2. Bantning

Inte för att jag någonsin har försökt göra det helt på riktigt, men har x antal gånger försökt minska på socker- och skräpmatsintaget. Not my thing. I love food waaaay too much. 

3.  Att gå klädd i svart från topp till tå

Samma sak här, not my thing. Det kanske är andras thing, men inte min. Det kan vara snyggt att t.ex. då man är uppklädd i en svart cocktailklänning ha svarta skor och strumpbyxor, men annars så känner jag mig så tråkig i helsvart. Jag vill alltid pigga upp det med färgklickar!

4. Människor som ser ner på mig 

Människor (ofta främlingar eller sådana som inte känner mig bra) som ser ner på mig för att jag är ung/kvinna/kristen/inte kan finska/"oerfaren" etc. 

5. När någon annan rättar MITT språk

Jag är oftast språkpolisen bland mina vänner, men när de nångång får chans att rätta till något jag sagt fel känns det mindre trevligt. 

6. När jag talar innan jag tänker

Ofta händer det att jag inte tänker efter förrän jag talar. Och jag blir så arg när det hoppar saker ur min mun som är elaka eller snäsiga. Förlåt för det. 

7. En snö-fri jul

Vill verkligen att det ska komma snö till jul!!!

8. Gräl 

Vem gillar nu sådana?

9. Ensamhet

Då den är ofrivillig, vill säga. 

10. Avundsjuka

Hemskt att både känna avundsjuka mot någon annan och att vara den som någon annan är avundsjuk på. 

 

Det här med Studentmissionen

Jag tänkte att det var dags att berätta lite mera om Studentmissionen, eftersom så få av mina vänner verkar veta vad det egentligen är. 

Studentmissionen är alltså en kristen förening som samlar kristna studerande i Helsingfors, Åbo, Vasa och Jakobstad. Jag har den här hösten deltagit i Helsingfors studentmissions verksamhet. 

Att jag överhuvudtaget gick med i det här  är lite av ett mirakel. Jag som aldrig frivilligt brukar utsätta mig själv för nya människor (nu låter jag som en eremit haha). Ända sedan jag började studera (hösten 2012) har jag hela tiden nog tänkt att jag ska gå med, men det blev aldrig av eller sen hade jag något annat. Jag var en gång på ett möte i januari 2013, men då kände jag mig rent ut sagt inte välkommen (alla kände ren varandra och ingen tog någon notis om mig), så jag tänkte att jag nu hade prövat Studentmissionen men att det inte var min grej. Spola fram till hösten 2014 (nu) och jag såg inte mera nån orsak till att inte ge det en ny chans. 

Så jag for iväg till Studentmissionens "startfest", som det hette. Jag hade på något sätt fått med mig min kompis Elsa, vilket var skönt eftersom hon gav mig lite moraliskt stöd. Jag var fruktansvärt nervös, men allt sånt rann av mig så fort jag satte foten innan för dörren eftersom jag blev mycket varmt välkommen. Stämningen var livlig och det låg mycket förväntan i luften. Jag talade med en massa nya människor den där första gången och var hur social som helst. Och jag kände direkt: här hör jag hemma. Där var människor som var som jag, just det jag saknat i så många år. Kristna studeranden i min ålder. Jag har fortsatt gå på måndagssamlingarna och det har varit mycket givande på det sociala planet, men också på det andliga planet. På måndagssamligarna sjunger man lovsång, vilket många kristna tror jag tar för givet. Det kanske låter konstigt, men jag har aldrig upplevt regelbunden lovsång. Det har varit nån lovsångskväll nu som då, som jag sedan har tvingats "leva på" i några månader. Jag har aldrig sjungit lovsång varannan måndag. Förrän nu.

 

Förutom måndagssamlingarna har jag också gått med i liten grupp som samlas till bön KLOCKAN SJU på tisdagar. Jag gick med i den eftersom det var den enda gruppen som Studentmissionen startade i höst som presenterades som intresserade mig. Så jag tvingar mig själv att varje tisdag stiga upp 05:40 och fara i väg på morgonbön. Men fast jag inte är någon morgonmänniska så tycker jag att den här gruppen är värt det. Den har gett mig mycket andligen, t.ex. en starkare vilja att söka Gud också hemma. 

Förutom måndagssamlingarna och morgonbönen har jag gått med i ytterligare en verksamhet. En lifegroup. Det här beror på att de presenterade lifegroupen några veckor senare efter att de presenterat morgonbönen. Skulle de ha blivit presenterade samtidigt skulle jag utan tvekan ha valt lifegroupen över morgonbönen, men eftersom jag redan är med i morgonbönen och vet att det är bra, har jag nu båda grupperna på gång. En lifegroup är det jag allra allra mest har längtat efter. Det är alltså en grupp för bara flickor där man samlas en gång i veckan och delar livet med varandra. Man ska få vara precis sig själv och stämningen ska vara sådan att man vågar berätta precis hur man mår (och inte bara "jodå, allt är bara bra"). Man kan också läsa Bibeln, diskutera, be och lovsjunga. Vi har hittills haft tre stycken "lära-känna-varandra-träffar" och har alltså inte satt igång ännu på riktigt. Problemet var det att det var 14 stycken som anmälde intresse, vilket är på tok för många för att vara i en grupp, vilket betydde att vi måste dela på oss i två grupper. Vi delade in oss igår och jag ser framemot att börja lifegroupen på riktigt nästa vecka. 

Och nu kanske du undrar, Hanna, varför gör du allt detta? Jo, det ska jag tala om för dig. De två senaste åren har jag varken haft kristna vänner (i alla fall sådana som bor här - Ida du är för långt borta, men du är fortfarande min vän!) som på riktigt tror på Gud eller ett kristet sammanhang där jag får utvecklas i min tro = en församling. Jag har ju haft min hemförsamling, men den räknas inte riktigt. Allt detta påverkade mig i mitt kristna liv, och jag insåg att jag inte var så speciellt kristen längre. Förstå mig rätt nu, jag har aldrig släppt mina grundläggande värderingar (att Gud finns, att inte svära osv.) ... men Gud var inte nummer ett i mitt liv längre. Min tro var något som jag satte på hyllan och som stod och samlade damm, och som jag bara plockade fram vid valda tillfällen. Detta är sanningen. När jag insåg detta insåg jag samtidigt att jag måste göra något åt det. Det fick inte fortsätta så här. Och det är därför jag bestämde mig för att ge Studentmissionen en andra chans.         

You give me more than I could ever need

Jag känner mig så otroligt välsignad just nu i mitt liv. Det är många saker som faller på plats, eller många saker som händer som jag väntat jättelänge på. Det känns som om jag verkligen lever livet fullt ut just nu. 

Ett exempel på detta är att jag i våras hade alldeles förskräcklig wanderlust, men hade ingen att åka med eller ett passligt resmål, men att jag nu plötsligt har TRE möjliga resor! Alla är bara på planeringsstadiet, men jag tror att åtminstone en av dem kommer att bli av. YESSSSSSSSSS!!!

Bild från sommaren

En annan grej är att jag i flera års tid har längtat efter ett sammanhang med kristna människor i min ålder. På måndag var jag på studentmissionens första "fest", och jag kände direkt att jag hörde hemma där. Människorna som var där var som jag och välkomnade mig med öppna armar (typ). Nu ska jag kanske komma med i en liten cellgrupp, vilket är vad jag allra mest bett om i ungefär två års tid. 

Mina nya studier i pedagogik har också gett mig mera än jag förväntade mig. Studierna känns fräscha och meningsfulla igen, vilket jag är jätteglad över. Jag har lärt känna många nya människor, fast jag inte ens har gått två veckor med dom ännu. Speciellt en tjej och jag har blivit riktigt goda vänner. 

Det här inlägget handlar inte om att jag skryter med hur bra mitt liv är, utan det är snarare ett sätt för mig att visa min tacksamhet öppet. Dessutom jämför jag med förra hösten ... och ja, den här hösten känns definitivt bättre! Förra hösten, egentligen hela förra studieåret, kändes enormt tung och jag kan nu efteråt konstatera att jag inte alls var lycklig eller nöjd över vilken riktning mitt liv gick. Nu tänker jag främst på studierna, men också en del på det personliga planet. När jag nu tänker på allt detta fylls jag av tacksamhet och ödmjukhet.

Att överraska sig själv

Det är inte ofta, men det händer, att jag överraskar mig själv. Den här veckan överraskade jag mig själv genom att vara spontant social, vilket är en raritet för mig. 

En idyllisk sommarkväll inte länge sedan

Ni vet, när man bara gör något utan att tänka. Man bara gör. Man kastar sig ut i det okända utan att veta var man hamnar. Jag har alltid varit en "over thinker" så att vara spontan kommer inte naturligt för mig. I mitt fall handlade om att nå ut till en annan människa. Och tack och lov, fick jag gensvar direkt och jag kände ett direkt klick mellan oss. På några få sekunder hade jag fått en ny vän som jag kom överens med hur bra som helst. 

Den här sommaren samlade jag på mig flera sådana erfarenheter, vilket jag är väldigt glad över. Jag mötte nya människor, var spontan och prövade på saker jag aldrig hade gjort tidigare. Och det gav belöning. Självförtroendet växte och jag fick en känsla av att ha åstadkommit något, och på något sätt vuxit som person.

Allt det här handlar om att växa upp, antar jag. Men jag tror även att sådana här saker är sådana som kräver ett livslångt lärande.

Augusti summering

Oops ... sorry guys ... har inte blivit mycket bloggande den här månaden. Bloggtorkan håller i sig. Tror att det beror på att jag nuförtiden hittas på ALLA sociala medier  (och de är mycket lättare att upprätthålla än en blogg) och för att det känns som om ingen riktigt läser min blogg mera. Om du finns där ute och läser det här får du gärna ge dig till känna med en kommentar eller annars bara säga det till mig.

Anyway ... Augusti var en helt trevlig månad. Jag kom hem från tonårslägret, var på bröllop, var två lördagar i rad till Borgbacken (med olika människor) och träffade olika vänner. Där emellan ... har jag inte gjort nästan någonting. Jag skäms lite när jag tänker på hur lat jag egentligen varit. Har varit hemma om dagarna och inte egentligen gått ut så hemskt mycket. Jag har nu bara pysslat på med mitt.

Jag hade faktiskt ett projekt, vilket jag är så glad över, nämligen en "Wreck This Journal". Det är en bok som går ut på att man ska genomföra olika utmaningar på varje sida och sakta men säkert förstöra den. Det kanske låter lite konstigt, men jag kan lova dig att det är superroligt. Jag har aldrig ansett mig vara en speciellt artistisk person, men under den tid jag jobbat på min WTJ har kreativiteten bara flödat. Det finns sidor som "Crack the spine", "Hide this page in your neighbor's yard", "Make a paper airplane", "Pretend you are doodling on the back of an envelope while on the phone" och "Cover this page in tape - create some kind of a pattern". Har verkligen haft roligt när jag hållit på med den. Tar kanske och skriver ett skiljt inlägg om den. 

 Åh, och sen en sak till. 

Jag har bestämt mig för att flytta hemifrån. 

Ja, du läste rätt. Jag ska äntligen lämna boet och pröva mina egna vingar. Jag tänker förstås inte göra det helt ensam. Elsa, en av mina allra bästa vänner, ska bli min rumskompis. Nästsista veckan i augusti skickade vi in en gemensam ansökan till HOAS, så nu är det bara att hoppas på det bästa. Köerna är jättelånga när skolorna just startat, så vi lär nog få vänta ett tag, men hemifrån ska jag flytta hur som helst! Det kanske blir i november, kanske i februari, vem vet! Är ca 80 % ivrig och full av glädje inför detta, och 20 % rädd för vad som väntar i framtiden. Vad som än väntar mig tror jag att det ändå blir bra! Dessutom känns tiden rätt för oss båda. Hon är 21, jag är 20, vi har båda skrapat ihop en startsumma pengar och våra liv är just nu i det skedet då vi helt enkelt har blivit trötta på att bo hemma hos föräldrarna. 

Så lite sånt har jag hållit på med den här månaden. När jag skriver det här är det sista augusti, vilket känns bitterljuvt. Sommaren är över och hösten står för dörren. Jag kommer att se tillbaka på den här sommaren med glädje, men nu är det dags att se framemot det som väntar på hösten. Det innebär helt nya studier för mig eftersom jag påbörjar mitt andra biämne, pedagogik, vilket innebär helt nya människor, lärare och utrymmen. Tack och lov har jag ändå två kurser i veckan i det "kära" Forsthuset med mina gamla studievänner. 

Har på känn att studieåret jag har framför mig kommer att bli kanonbra med många förändringar som blåser i luften!

Jobbtankar...

Som du säkert vet jobbar jag varje vardag (i fem veckor) på ett ålderdomshem som städerska. Eftersom det nu är tredje sommaren jag är där går arbetet mest på rutin. Jag känner dessutom tanterna kollegerna och rummen ren från tidigare, vilket gör att allting går helt smooth.  

På något sätt har min inställning till jobbet också förändras. De två senaste somrarna var jag bara olycklig hela tiden och satt varje dag och räknade hur många dagar jag hade kvar tills jag äntligen fick sluta, men nu ... bryr jag mig inte längre. Jag går inte heller mera omkring och tänker på allt det som jag går miste om när jag är på jobb. Och visst måste jag ju stiga upp halv sju varje morgon, tvätta toaletter och stå hela dagen så att fötterna värker ... men det känns inte mera så hemskt. Kanske jag bara blivit äldre. Kanske jag bara mognat. Jobb = pengar, helt enkelt. Om jag någonsin ska flytta hemifrån så behöver jag pengar. Så enkelt är det. Och inte är det ju så att jag gör det bara för pengarna, jag gillar att prata med tanterna och jag gillar på något sätt att ha en rutin. Skulle jag inte haft jobb skulle jag bara ha ruttnat bort och slappat hela sommaren. Det hjälper ju också att mina närmaste vänner också har jobb, och att mamma valt att ta sin semester så att hon jobbar nästan samma tid som jag.  

Men förstå mig nu inte fel, jag kommer nog att bli galet glad när sommarjobbet tar slut nästa veckas fredag (18.7)! Då väntar en veckas ledighet och sen bär det av på tonårsläger som hjälpledare!

Wanderlust

De senaste dagarna har jag drabbats av en stark wanderlust (för er som inte vet vad det betyder finns beskrivningen ovanför). Jag har jobbat i 1½ vecka nu och för det mesta går jag omkring och drömmer mig bort. 

Jag vill resa. Jag vill upptäcka nya saker. Jag vill lära känna ett land, ett folk, en kultur, en stad. Jag vill tappa bort mig på gatorna, läsa kartor, fota tusen bilder, se alla sevärdheter, se de lokala. Jag vill samla minnen, souvenirer och fynd från shoppingturer. Jag vill till London, Paris, St. Petersburg, Grekland, Mallorca, Italien, Israel, USA, och mycket mer exotiska ställen som typ Mexico, Kina, Thailand, Vietnam eller nåt afrikanskt land. Nästan vart som helst duger. 

Satte ihop några bilder från Tumblr som inspirerar mig. 

Nån som vill packa väskan och bege sig ut i världen med mig? Det är bara att ringa! Jag åker (nästan) när som helst (nästan) vart som helst! ;)

Modersmålslärare, jag?

Med tanke på rubriken har du säkert gissat alldeles rätt om vad det förra inlägget handlade om. 

Jag har alltså sökt till ämneslärarutbildningen och kommer att gå på intervju i april. 

Nu kanske en del undrar: "WHAAT?! Jag tyckte hon alltid sa att hon inte skulle bli moddalärare?!?!" Och där har ni alldeles rätt. I två års tid har jag gått omkring och sagt till alla som frågat: "Nej, jag ska inte bli modersmålslärare" (det är standardfråga nummer ett när jag talar med nån om mina studier).

Men nu har jag ändrat mig. Eller nästan i alla fall. Det var nämligen dags för mig att söka in till ett tredje biämne, som jag alltså kommer att studera hela nästa år, och då insåg jag att mina alternativ var ganska få. Jag kan nämligen inte finska tillräckligt bra för att kunna studera på finska, och då betydde det att jag hade väldigt få svenska möjligheter kvar. Och jag var som sagt i valet och kvalet om jag ville söka in dit eller inte. Jag vill fortfarande mer än något annat jobba med språkvård ( ="rätta" texter), men jag har kanske insett att jag inte kan bygga hela min framtid på att få jobb som språkvårdare eftersom tjänsterna är så få inom den svenska branschen här i Finland. Därför har jag valt att ha ett plan B -alternativ, och det är här ämneslärarutbildningen kommer in i bilden. 

Naaw ...

Jag har ändå redan studerat allt det andra som krävs för att bli modersmålslärare (man måste läsa båda nordiska språk och nordisk litteratur), så det var inget hinder. På onsdag gick jag och pratade med amanuensen vid Nordica och hon övertalade mig egentligen att söka. Hon sa bl.a. att man alltid kan söka och se om man gillar det, och att det finns icke-lärarjobb som också kräver pedagogisk utbildning. Dessutom kan det hända att jag aldrig ens kommer att jobba som lärare, man vet ju aldrig.

So there you go. Jag ska utbilda mig till lärare ändå fast jag var så emot det i början. Vad lär vi oss av det här? Jo, att livet kan förvåna en och sätta en i situationer man aldrig trodde man skulle hamna i, samt att människor kan förändras.    

Ps. Det här betyder att jag i något skede av mina studier måste fara till Vasa i sex veckor! Ds.

Life is full of choices

Den här veckan måste jag fatta ett viktigt beslut som skulle kunna vara livsförändrande. Det är skrämmande och stort och jag står i valet och kvalet, men jag tror äntligen att jag vet vad jag vill. Berättar mer så fort beslutet officiellt är fattat. 

#sorryforbeingmysterious

Veckans plus och minus:


+ har läst sagor (den lilla sjöjungfrun bl.a.) i en kurs (i vilket annat ämne får man göra det?!)

 + kunde faktiskt gå och träna på måndag! (Brukar annars alltid ha fullt upp sön-tis)

- testade en ny "maskin" på gymmet och har galet ont i ryggen efteråt

+ hade bara en istället för tre föreläsningar på tisdag

+ fick en gratis Sverigekryssning av Marcus

+ var på en spontan kirppisrunda med Leila och kom hem med två böcker och två filmer

+ hade en spontan GY-gång hos oss då vi sjöng Singstar och hade roligt

- jag har gått väääldigt sent och lägga mig (en natt halv två ...) --> sömnskuld

- steg upp två timmar tidigare idag än jag vanligtvis brukar

+ men det var värt den eftersom jag prövade på Zumba för första gången och det tyckte att det var jättekul!

+ annars ledig dag på torsdag (woohoo för inhiberade föreläsningar!)

+ MICHAEL BUBLÉS KONSERT ÄR IMORGON!!!

Med andra ord, med en överlägsen majoritet av plus (nio av tolv) kan jag lugnt säga att jag haft en bra vecka. Och den största grejen är ännu på kommande! Bloggar säkert om konserten på lördag!

Lucka 20. Ett random minne från min barndom

Jag minns att jag satt på golvet i vardagsrummet och målade med vattenfärger på A5:or. Jag minns att jag ritade Snövit, eftersom det var min absoluta favoritfilm. Pappa var hemma, men jag väntade på att mamma skulle komma hem. När hon äntligen kom hem visade jag stolt upp min Snövit-teckning för henne. Den teckningen har jag fortfarande kvar. Jag gissar att jag var fem eller sex år, vilket betyder att det var 1998-1999. Tänk så länge sen!

Lucka 9. Vart vill du åka innan du dör?

Jag har ett självklart svar: Israel. 

 Min pappa åkte dit för tre år sen och kom hem med en massa berättelser om otroligt fina platser med en fantastisk historisk bakgrund. Tänk - att gå på samma gata som Jesus en gång gick. Wow. 

Nummer två på listan skulle nog vara att besöka USA igen. Jag vill se Los Angeles med Beverly Hills, Hollywood-skylten, Sunset boulevard, åka kändishus-guidning, men också New York, Manhattan och se Time Square, Central Park och  Empire State Building. (Har alltså bara varit i Arizona och Florida förut).

  En annan dröm jag har är att få besöka en regnskog. Ända sen jag var liten har jag varit fascinerad av regnskogar, och vill jättegärna besöka en innan jag dör. Typ Costa Rica? 

 

 Innan man dör skulle man ju nog också borda hinna besöka Ryssland. Vi har absolut längst gräns med Ryssland och det är närmare till St. Petersburg än det är till Österbotten - och ändå har jag aldrig varit där! Då skulle mina Anastasia-fantasier från barndomen äntligen får utlopp. 

Ett afrikanskt land borde man också definitivt besöka innan man dör. Vilket, spelar inte egentligen inte så stor roll. Safari vill jag gärna uppleva! Pappa var för två år sen i Zimbabwe och hade också då med sig en massa fina berättelser att berätta. Det är ju en helt annan kultur som råder där, än vad vi är vana vid. 

 
Det var en lång lista, men alltså första platsen kniper nog Israel. Sen är det ingen skillnad i vilken ordning USA, regnskogen, Ryssland eller ett afrikanskt land kommer. 

Lucka 8. 10 saker jag inte gillar

1. Gräl
2. Avundsjuka
3. Krig
4. Att det ibland flyger ogenomtänkta, sårande eller opassande saker ut min mun utan att jag hinner stoppa dem
5. Ensamhet, då den är ofrivillig
6. Att känna sig osynlig och förbisedd
7. Böcker eller filmer som slutar på "fel" sätt (enligt mig)
8. När jag har fel och måste erkänna det
9. Omöjliga lärare, mycket litteratur att läsa, svåra tenter
10. När folk talar nedsättande om kristen tro eller om kristna. Jag tar det alltid personligt, bara så du vet. 

Lucka 7. 10 saker jag gillar

1.  Bra böcker som jag slukar på otroligt kort tid och som får mig att fundera, gråta eller skratta 
2. Periodfilmer/-böcker/tv-serier
3. Stunder då man upplever att det hände något mellan mig och någon annan, något som förbättrade vår relation. Då man bara vet.
4. Stjärnklara nätter, ljumma vindar, mjukt gräs, puderlätt snö och stilla regn
5. Mina vänner och att vara tillsammans med dem
6. Den där härliga känslan man har då man vaknar upp till en sommarmorgon och solen lyser in genom fönstret
7. Dagar då det ligger förväntan i luften, då man vet att det kommer att hända något spännande
8. Att resa, att få upptäcka nya ställen och kulturer
9. Att få skriva ner sina tankar och känslor i ett blogginlägg, i dagboken eller i en dikt
10. Nagellack och att använda dem på ett kreativt sätt på mina naglar

Lucka 6. Mitt bästa minne från självständighetsdagen

Sjätte december brukar betyda en sak för mig, basar. Vi har nämligen varje år julbasar i kyrkan på självständighetsdagen. Så länge jag kan minnas har jag varit där. På senare år har jag varit med i försäljar-teamet, men när jag var yngre fick jag springa fritt tillsammans med Rebecca. Vi använde genast slut våra slantar vi fått av mamma och satt och mumsade på vårt godis i nåt hörn. 

Ett av de starkaste minnen jag har från min barndom är när jag och Rebecca delade på priset av en av Maires (legendarisk tant) kladdkakor. Jag minns att den kostade hela 8 euro, och att det då kändes som en jättestor summa. Våra mammor serverade det året båda köttsoppa (vilket betydde att vi var där i flera timmar) så Rebecca och jag gick till ett litet utrymme utanför kansliet där vi fick vara ifred. Vi satt på golvet och smaskade i oss en hel kladdkaka och hade jätteroligt. Det är allt jag minns. Vi kunde väl ha varit cirka 8 år kanske. 

Årets basar

Årets basar var som den alltid har varit. Jag och min kompis Anton hade huvudansvaret för snabblotteriet. Det var riktigt kul att stå och sälja! Med tiden droppade andra vänner från  Grani Youth in och kom med och hjälpte oss sälja. Jag vann en hel del godis och köpte en del böcker i loppiset (ajaj, var ska jag få plats med dem? Och när ska jag hinna läsa dem???). Nåväl. En lyckad basar var det i alla fall. På kvällen kollade vi ju självklart på självständighetsfesten! 

Grattis Finland på 96-års dagen!

Lucka 2. Vilken typ av killar faller du för?

Så där på allmän basis brukar jag i regel falla för finlandssvenskar, eftersom jag själv är finlandssvensk. Också om han är troende är en stor deal breaker. Vet faktiskt inte om jag skulle kunna bli tillsammans med någon som inte är troende.

På det utseendemässiga planet brukar jag gilla mörkhåriga. Vet inte varför, men mörkt hår tilltalar mig mera än ljust. Han får gärna klä sig snyggt, och snyggt enligt mig är v-ringade tröjor, kragskjortot, mockaskor, jeans osv. Lite som jag klär mig, bara att för pojkar. Brukar inte falla för killar med t.e.x. mycket hupparen eller skateboard-kläder. 

När det gäller de inre egenskaperna, vilket ju egentligen är den enda kategori som räknas, får han gärna vara lätt att prata med, ha ett bra språksinne (grammatikfel är väldigt "avtändande"), vara ödmjuk och smart. Smarthet gillar jag speciellt mycket. Ofta brukar jag dessutom dra mig till killar som är lite blyga, antagligen för att jag själv också är det. 

 

Om nån känner igen sig i beskrivningen ovanför, eller känner nån som passar in på den, ÄR DET BARA ATT TA KONTAKT, JAG HAR FACEBOOK OCH EN TELEFON. 
Hahhahahaha :)Desperate, much?  Detta var ett skämt

;)

Människomöten

Det är något speciellt när två människor möts och sätter sig ner och pratar. 

Öga mot öga, hjärta mot hjärta. 
 
När människor möts delar de av sin värld åt varandra, och det är just det jag fått uppleva de här senaste veckorna. Människor jag inte trodde ha något alls gemensamt med, människor jag hade dömt efter bara en blick, människor som fanns i utkanten av mitt uppmärksamhetsfält. 

Just sådana människor har jag träffat. Människor jag inte pratat ordentligt med. Förrän nu. 

Människor man träffar för en kväll eller en lunch. Människor som plötsligt bara finns i ens liv, om än för en kort stund. 

En av de här människorna berättade om ensamhet. Inte tydligt, mer som en viskning från hjärtat. 

En annan berättade om ekonomiska bekymmer och om en oupphörlig stress som blivit för tung att bära. 

Den sista berättade om det fruktansvärda av fruktansvärt; när en nära människa dör. Om tomheten och saknaden.

Jag fascineras av sådana ögonblick då en annan människa vågar öppna sig för en annan människa. Glimta sin själ. Dela med sig av sin värld. 

Jag tror att någon, det vill säga Gud, ville säga mig något med de här människomötena. Att jag inte ska vara så snabb att döma en annan människa. Speciellt inte förrän jag hört deras berättelse. För det är ju så att när du får höra en annan människa berättelse förstår du henne. Du förstår hennes leende eller sorgsna blick, du förstår klädvalen, du förstår attityden till livet. Det är en fantastisk rikedom att lära känna nya, annorlunda människor. Jag kanske inte kan hjälpa dem så mycket, men jag kan finnas där. Jag kan lyssna.