Det här med Studentmissionen

Jag tänkte att det var dags att berätta lite mera om Studentmissionen, eftersom så få av mina vänner verkar veta vad det egentligen är. 

Studentmissionen är alltså en kristen förening som samlar kristna studerande i Helsingfors, Åbo, Vasa och Jakobstad. Jag har den här hösten deltagit i Helsingfors studentmissions verksamhet. 

Att jag överhuvudtaget gick med i det här  är lite av ett mirakel. Jag som aldrig frivilligt brukar utsätta mig själv för nya människor (nu låter jag som en eremit haha). Ända sedan jag började studera (hösten 2012) har jag hela tiden nog tänkt att jag ska gå med, men det blev aldrig av eller sen hade jag något annat. Jag var en gång på ett möte i januari 2013, men då kände jag mig rent ut sagt inte välkommen (alla kände ren varandra och ingen tog någon notis om mig), så jag tänkte att jag nu hade prövat Studentmissionen men att det inte var min grej. Spola fram till hösten 2014 (nu) och jag såg inte mera nån orsak till att inte ge det en ny chans. 

Så jag for iväg till Studentmissionens "startfest", som det hette. Jag hade på något sätt fått med mig min kompis Elsa, vilket var skönt eftersom hon gav mig lite moraliskt stöd. Jag var fruktansvärt nervös, men allt sånt rann av mig så fort jag satte foten innan för dörren eftersom jag blev mycket varmt välkommen. Stämningen var livlig och det låg mycket förväntan i luften. Jag talade med en massa nya människor den där första gången och var hur social som helst. Och jag kände direkt: här hör jag hemma. Där var människor som var som jag, just det jag saknat i så många år. Kristna studeranden i min ålder. Jag har fortsatt gå på måndagssamlingarna och det har varit mycket givande på det sociala planet, men också på det andliga planet. På måndagssamligarna sjunger man lovsång, vilket många kristna tror jag tar för givet. Det kanske låter konstigt, men jag har aldrig upplevt regelbunden lovsång. Det har varit nån lovsångskväll nu som då, som jag sedan har tvingats "leva på" i några månader. Jag har aldrig sjungit lovsång varannan måndag. Förrän nu.

 

Förutom måndagssamlingarna har jag också gått med i liten grupp som samlas till bön KLOCKAN SJU på tisdagar. Jag gick med i den eftersom det var den enda gruppen som Studentmissionen startade i höst som presenterades som intresserade mig. Så jag tvingar mig själv att varje tisdag stiga upp 05:40 och fara i väg på morgonbön. Men fast jag inte är någon morgonmänniska så tycker jag att den här gruppen är värt det. Den har gett mig mycket andligen, t.ex. en starkare vilja att söka Gud också hemma. 

Förutom måndagssamlingarna och morgonbönen har jag gått med i ytterligare en verksamhet. En lifegroup. Det här beror på att de presenterade lifegroupen några veckor senare efter att de presenterat morgonbönen. Skulle de ha blivit presenterade samtidigt skulle jag utan tvekan ha valt lifegroupen över morgonbönen, men eftersom jag redan är med i morgonbönen och vet att det är bra, har jag nu båda grupperna på gång. En lifegroup är det jag allra allra mest har längtat efter. Det är alltså en grupp för bara flickor där man samlas en gång i veckan och delar livet med varandra. Man ska få vara precis sig själv och stämningen ska vara sådan att man vågar berätta precis hur man mår (och inte bara "jodå, allt är bara bra"). Man kan också läsa Bibeln, diskutera, be och lovsjunga. Vi har hittills haft tre stycken "lära-känna-varandra-träffar" och har alltså inte satt igång ännu på riktigt. Problemet var det att det var 14 stycken som anmälde intresse, vilket är på tok för många för att vara i en grupp, vilket betydde att vi måste dela på oss i två grupper. Vi delade in oss igår och jag ser framemot att börja lifegroupen på riktigt nästa vecka. 

Och nu kanske du undrar, Hanna, varför gör du allt detta? Jo, det ska jag tala om för dig. De två senaste åren har jag varken haft kristna vänner (i alla fall sådana som bor här - Ida du är för långt borta, men du är fortfarande min vän!) som på riktigt tror på Gud eller ett kristet sammanhang där jag får utvecklas i min tro = en församling. Jag har ju haft min hemförsamling, men den räknas inte riktigt. Allt detta påverkade mig i mitt kristna liv, och jag insåg att jag inte var så speciellt kristen längre. Förstå mig rätt nu, jag har aldrig släppt mina grundläggande värderingar (att Gud finns, att inte svära osv.) ... men Gud var inte nummer ett i mitt liv längre. Min tro var något som jag satte på hyllan och som stod och samlade damm, och som jag bara plockade fram vid valda tillfällen. Detta är sanningen. När jag insåg detta insåg jag samtidigt att jag måste göra något åt det. Det fick inte fortsätta så här. Och det är därför jag bestämde mig för att ge Studentmissionen en andra chans.         

Det här med ... tv-serier

Jag tror att vårt tv-tittande håller på att förändras och att den tid då man måste vara hemma just en viss tid för att inte missa ett program är förbi. Dagens moderna människa vill kolla på sin favoritserie när det passar henne; i bussen, i sängen, på sommarstugan, mitt i natten etc. Tv-tittande har nått en helt ny nivå i och med tjänster som Netflix och de inhemska Yle Areena, Katsomo (Mtv3) samt Ruutu.fi (Nelonen). Dessutom finns det många olagliga hemsidor som erbjuder ett stort utbud av gratis tv-serier (också sådana som inte visas i Finland). Började därför fundera på hur många tv-serier jag egentligen följer eller har följt. Det blev en förvånansvärt lång lista.

Här kommer den:

1. Den allra första riktiga tv-serien jag förälskade mig i var THE TRIBE. Jag och min bror följde den slaviskt i flera år (jag var ca 11-14 år). Den är från Nya Zeeland är mycket utopistisk (utspelar sig i framtiden då alla vuxna dött av ett virus och de unga måste försöka överleva).

2. Den på riktigt riktiga amerikanska tv-serien jag på allvar började följa var UGLY BETTY. Har sett alla fyra säsongerna åtminstone tre gånger och har alla på dvd. Mamma, Gustav och jag gillade alla den. Hör fortfarande till mina favoritserier. Jag och Gustav har många insidejuttun som handlar om Ugly Betty.

3. GLEE tittar jag fortfarande på (säsong 4 går på lördagar kl.20 om nån är intresserad). Älskar det positiva budskapet, dramat och framförallt sångerna och Rachel Berrys (Lea Michele) röst. Fantástico.

 
 4. Jag läste de två första Pretty Little Liars-böckerna men började sedan titta på tv-serien via internet. Har sett de tre första säsongerna (finns fyra), men slutade titta eftersom jag tyckte att det hela tiden kom upp så många nya bevis för vem som mördat Allison att man inte mera hängde med. Dessutom tyckte jag hela serien var lite orealistisk. 

5. SWITCHED AT BIRTH visas inte i Finland, så jag har tittat på den via nätet. Har en otroligt intressant handling: två flickor får veta att de blivit förväxlade vid födseln och att familjerna tog hem fel barn. Den ena flickan har vuxit upp i ett rikt hem med en kändis till pappa, medan den andra är döv och bor med sin ensamstående mamma som har det ekonomiskt jobbigt. Håller för tillfället på och tittar igenom båda säsongerna på nytt. 

 6. SMASH har jag talat om tidigare, men den var också helt bra. Serien lades ner efter två säsonger, har sett de första avsnitten av säsong två, men inte längre. 

 
7. 90210 (inte Beverly Hills 90210, utan dess spin-off) har jag sett tre av fem säsonger. Var helt galet beroendeframkallande. Slutade titta när jag insåg att serien inte var så bra för mig. Allt serien egentligen handlar om är rika och bortskämda ungdomar (de flesta såg ut som 25 fast de skulle mukamas gå i high school) som tror att de kan göra vad de vill bara för att de har pengar. Dessutom blev det väldigt orealistiskt när en och samma karaktär (Adriana) först har ett drogmissbruk, sen blir en teenage mom, sen förbättrar sig, sen blir hennes familj fattig, sen får hon ett musikkontrakt och blir en sångerska, de blir rika p.g.a. detta, men sen begår hon ett misstag och sen blir det ingen cd sen heller. Där emellan hinner hon också cheata på sin pojkvän och bete sig dumt mot sina vänner. Huhhu ... kan inte fatta att jag faktiskt tittade på det där...

 
 8 & 9 & 10. Tänker slumpa ihop de kostymdramaserier jag ser på/har sett på. De som känner mig väl vet att jag älskar sådana. DOWNTON ABBEY är kanske min allra största favorit bland ALLA tv-serier jag tittar på. Den är bäst på alla sätt och vis. På tisdag börjar YLE visa säsong 4!!! Can't wait. Ett annat kostymdrama som jag just nu tittar på är THE PARADISE, kan rekommenderas. Också UPSTAIRS & DOWNSTAIRS (den nyare serien, inte den från 80-talet) har fångat mitt intresse. 

1912-1920-talet

1870-talet

Mellankrigstiden - andra världskriget

   11. SOLSIDAN är den enda svenska serie som får komma med på listan. Har förstås sett andra svenska program och serier, men ingen annan än Solsidan har jag knarkat. Tycker den är hejdlöst rolig, men mest av allt gillar jag den kanske för att den har en väldigt hög igenkänningsfaktor. När man ser på serier från USA eller Storbritannien kan det vara roligt och bra, men de kommer aldrig en lika nära som Solsidan gör. I amerikanska filmer finns inte vardagen, småtjafset, samma sociala grund i samhället (gratis skola och sjukvård etc.), Ica eller hus som ser ut som hus gör i Finland (och Sverige förstås).  Och Ove som är så härligt sliskig ... 

12 & 13 & 14 & 15 Reality tv-serier jag tittat på är bl.a. AMERICA'S NEXT TOP MODEL (tittar inte på det mera eftersom jag tycker det är ytligt), THE BACHELOR & THE BACHELORETTE (skäms lite för att erkänna detta, men det finns något beroendeframkallande med att se människor tävla i kärlek), THE BIGGEST LOSER (en på riktigt bra serie som handlar om att gå ner i vikt, kommer hela sommaren) och THE X-FACTOR USA (såg förra säsongen och har nu börjat följa den säsong som nu visas). 

Jag har alltså följt med 15 tv-serier. Jag har ju såklart sett strö program från andra serier, men måste erkänna att jag inte riktigt gillar typiska sit coms som Friends eller How I Met You Mother eller detektiv/action program som Bones eller CSI, det är helt enkelt inte min stil. 

Vilka serier ser du på? Jag är nyfiken, har nån alls sett på samma program som jag?! Vet du nån serie som jag absolut måste se? Lämna gärna en kommentar! 

Det här med ... ett hälsosamt liv

Nu tänker jag skriva ett riktigt personligt inlägg. Blotta min själ för er, typ. Detta är det tredje inlägget i min lilla "det här med ..."-serie. 

En av de största osäkerheterna jag går och bär på är just det jag går och bär på, d.v.s. min vikt. Ni som har känt mig länge vet att jag alltid varit lite ... mullig. There, I said it! Jag har aldrig varit smal (förutom på de lägsta klasserna i lågstadiet), men aldrig heller så där ... tjock. Usch, vad jag hatar det ordet, tjock. 

Jag har alltid haft den inställningen att livet ska man njuta av, också när det kommer till mat. Jag älskar nästan all form av mat, vilket såklart är en nackdel. Franskiskar, hamburgare, pizza, feta såser, mycket salt, kakor, kex, munkar, godis, chips och popcorn är allt som jag älskar att sätta i mig. 

bildkälla

 I det här "livet ska man njuta av"-konceptet ingår också att jag alltid varit negativt inställd till motion av alla dess sorter. Varför skulle jag frivilligt vilja utsätta mig för saker som i vissa fall gör ont, får mig att flåsa som en galning och värst av allt - bli svettig. Det där med att man mår bra efter motion har jag alltid fnyst åt. Eller, nej, inte egentligen. Nästan varje gång jag utfört någon fysisk aktivitet blir jag överraskad över hur mycket jag egentligen klarar av och orkar - och då får jag en känsla av välbefinnande. Men den känslan försvinner ganska snabbt när jag tänker på hur jag måste ha sett ut eller när jag följande dag vaknar med muskler som fullkomligt brinner. Men det har också andra orsaker, t.ex. så fick jag aldrig egentligen chans att visa att jag kunde något i skoljumppan eftersom det alltid var killarna/de idrottande tjejerna som fick bollen passad till sig och kunde göra mål. När man skulle välja lagkamrater brukade jag oftast bli vald som typ femte eller  fjärde sist. Det stärkte inte direkt självförtroendet. Så jag har aldrig egentligen motionerat utanför skolan. 

bildkälla

En del människor blir väldigt förvånade när de får höra att jag aldrig hade haft en bikini förrän jag var 16 år gammal. Men det har att göra med det att jag aldrig tyckte att jag var tillräckligt smal för att ha en sån. När jag sen skaffade mig en var jag väldigt försiktig med vem som fick se mig i den och dök så snabbt som möjligt ner i vattnet. En endaste en gång har jag blivit fotad i bikini (Mallorca 2010) och de bilderna synade jag noga och raderade utan att blinka de bilder där min kropp inte framstod som fördelaktig. Om nån någongång sade något som hade kombinationen du (jag) och tjock reagerade jag alltid, också om det inte alls var menat som nedsättande. Tack och lov har ingen någonsin satt rakt ut att jag är tjock/mullig och det är jag tacksam för. En annan sak är också att jag blivit uppfostrad till att alltid äta all mat jag har på tallriken. Det är en väldigt fin tanke, men har gjort att jag ofta fortsätter äta fastän jag redan är mätt.

Men alla de här sakerna betydde egentligen inte så mycket under min skoltid eftersom jag alltid ändå såg någorlunda okej ut och var klassad som "normal med lutning åt det fetare hållet". Allt det här har förändrats på ett år. När jag gick i skolan promenerade jag varje dag från och till skolan och fast det tog bara 10-20 minuter/väg så var det ändå en form av motion som jag inte insåg vikten av. Jag höll mig på samma vikt hela högstadiet och gymnasiet. Men så fort jag slutade gå varje dag till skolan (alltså efter penkkisen för ett år sen) började kilona sakta smyga sig på. I början tog jag det mer lättvindigt eftersom jag tänkte att ett eller två kilo inte spelade någon roll och att det bara var kroppens reaktion på att jag slutat gå till skolan. Men det slutade inte där. Med tungt hjärta kan jag berätta att jag gått upp 5 kilo på ett år. Och det tycks vara en stadig kurva uppåt. 

Bildkälla

Här om dagen när jag ställde mig på vågen hoppade hjärtat över ett slag när jag såg siffran som betydde att jag faktiskt hade gått upp 5 kilo sen jag slutade gymnasiet. Det betydde att mitt BMI har stigit med flera siffror och att om jag går upp ens ett halvt kilo överskrider det gränsen för övervikt!!! Då insåg jag något. Om jag ska göra något - så ska det ske NU. Nu men inte nu. NU. Jag vill inte gå samma öde till mötes som mina föräldrar gick. De var också slanka eller mulliga som unga, men i 20 -års åldern började de samla på sig kilon och är i dag väldigt överviktiga. Jag vill inte och tänker inte gå i deras fotspår! 

Men hur? Hur ska jag göra det? Hur ska jag klara av det? Ska jag gå med i ett gym? Har funderat lite på Unisport som är ett gym som finns till för studeranden. Det är billigt och det ligger precis intill där jag studerar. Men det finns ändå något som tar emot. Jag känner mig på något sätt så ensam. Ingen av mina studiekamrater har gymkort där, och dessutom vet jag inte riktigt var det är och vilka manicker det finns... Det finns också olika jumppor man kan gå på, men då måste man boka tid på förhand och jag är rädd att jag inte alls ska kunna följa med rörelserna och bli helt svettig och andfådd, medan alla andra gör rörelserna galant utan att ha det mista svettpärla i pannan. Löjliga saker jag vet. Jag försöker bara hitta på ursäkter varför jag inte ska gå med. Konstigt nog så har de här ursäkterna funkat så här långt. 

bildkälla

Men jag vill nu inte heller att ni ska tro att jag konstant mår dåligt för att jag väger det jag väger. Ibland har man bättre dagar och ibland sämre. Jag har vuxit upp med tron om att jag är vacker och värdefull som jag är, och det är något som sitter väldigt djupt i ryggmärgen. Min tro har också gett mig mycket kraft att se mig som den Gud ser mig, men som sagt, ibland har man sämre dagar. Och jag är ju ändå inte smällfet (ännu åtminstone inte), så det går ju inte direkt nån nöd på mig.    

Varför detta inlägg? Jo, jag ville släppa ut alla tankar jag gått och burit på den senaste tiden samt ärligt berätta för er hur det står till med det där hälsosamma livet. Not so healthy after all, huh? Jag har inte skrivit allt detta för att fiska komplimanger. Jag vill istället veta hur ni som motionerar regelbundet och äter hälsosamt klarar av det! Hur håller ni motivationen uppe? Hur ofta tillåter ni er att äta något onyttigt? Någon som vill bli min jumppa-kaveri? Några andra tips? Lämna gärna en kommentar här nedan!

Det här med ... broderi.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag tänkte skriva en serie inlägg som alla började med "Det här med ..." som alla förklarar något om mig. Det du läser nu är ett sådant. Enjoy. 

Det är nämligen så att det bor en liten "mommo" i mig. Mommon kommer inte fram så ofta, men när hon gör det blir det intensivt. Jag är nämligen väldigt förtjust i att brodera. Yes, du läste rätt, b-r-o-d-e-r-a. Det är inte något som jag skäms över (då skulle jag väl inte blogga om det), men det är inte heller något som jag direkt imponerar på killar med, om du förstår vad jag menar. Jag är inte ens säker på om någon utanför familjen vet om att jag gillar att brodera.

På fredag var jag uttråkad och ville ha något att göra. Då råkade ögonen falla på mitt gamla broderingsarbete som jag inte rört på flera år. Det är en stor julduk med en tomtebild i varje ända, men jag hade inte ens gjort klart den röda ramen som går runt tomten. Så jag trädde tråden på nålen och började sy, och efter det kunde jag inte sluta. All ledig tid under lördagen gick åt till att sy, jag gjorde nästan inget annat under hela dagen. Det blev nästan som ett beroende. Det var så roligt att räkna ut och kolla var stygnen ska placeras, själva sömnaden och framför allt att se hur mönstret sakta växer fram! Det är superroligt! Man sätter samtidigt hjärnan på off, och tänker på absolut ingenting (förutom att sy), och det är väldigt lugnande och skönt. Dessutom är det väldigt lätt att uppnå flow!    

Jag började alltså med att brodera klart den röda ramen

Här är en del av mönstret jag följer

Mycket garn går åt!

Så här kommer duken att se ut då den är färdig (om typ 10 år)

Så här såg det ut i början ...

... och så här långt har jag kommit hittills. Det är alltså timmar av arbete. När det vita kommer med, då kanske det mera liknar den snötäckta grankvist det ska föreställa. 

Duken är alltså ett långt projekt som inte blir färdig i första taget. Det jag har sytt hittills är bara en liten liten del av hela dukens mönster. Men jag tar det med ro, jag gör så länge jag är ivrig. Sen lägger jag undan den och tar fram den igen när det börjar att klia i fingrarna. 

Broderi rekommenderas alltså varmt! Det är kanske inte världens tuffaste sysselsättning, men det är en sysselsättning som får mig att bli glad - och man ska alltid göra såndant som man tycker om!

Det här med ord

Jag känner att jag vill förklara mig. Det här med ord. Jag fascineras av dem, samlar på dem och böjer dem för det mesta rätt. Det är något som har följt mig genom hela livet. Jag har alltid blivit uppmanad att läsa och skriva. Min första bok ("Prinsessan och spöket") skrev jag som 6-åring. Varje jul och födelsedag har jag fått böcker, så många att jag inte har rum för dem i bokhyllorna. Jag är inne på mitt sjätte dagboks-år. Jag har alltid varit bra på modersmål. Korsord har alltid väckt mitt intresse, ordspråk likaså. I skolan, speciellt i gymnasiet, insåg jag hur mycket mitt hjärta klappade lite extra för språkvård och modersmål i allmänhet. På min 18-års dag (när vi besökte universitetet) kände jag hur något djupt inom mig sa att det är svenska jag vill studera och jobba med i framtiden. Då såddes fröet inom mig, som snabbt växte och slog ut i blom. Nu är jag 100% säker på att det är det jag vill göra med mitt liv. Jag vet inte ännu vart studierna i svenska kommer att leda mig, kanske framför en klass eller på ett bokförlag, vad vet jag!

Källa

Man kan tala om Nordiska språk-linjen, grammatik, analyser och journalism hit och dit, men egentligen handlar allting om ord för mig. Ord kan vara små och verka obetydliga men ändå ha stor makt. Ett enkelt "ja" kan vara bättre än tusen meningar. Säg "ja" till din fästman vid altaret och ditt liv kommer garanterat att förändras. Ord kan också vara speciella och finurliga. Jag gillar att fundera på varifrån ett uttryck egentligen kommer. Har du någonsin funderat på varifrån uttrycket "få en syl i vädret" kommer? Vad är en "syl" och varför ska den vara "i vädret"? Enligt Wikipedia är en syl "ett spetsigt verktyg för håltagning". Intressant! Jag är också intresserad av lånord, språkfamiljer, dialekter och finlandismer. Att följa den svarta texten på den vita bakgrunden betyder så mycket mer än just det. Orden kallar på en, lockar och förför. De suger en in i berättelsen och för en till platser man inte kunde drömma om. Såklart kan ord också vara tråkiga och dammiga. Läs en manual till någon teknisk pryl så förstår du vad jag menar. 

Ännu en till sak, det stör mig verkligen när människor säger fel. Det kanske låter hemskt i dina öron, men så är det. Jag försöker oftast hålla min tunga i styr och inte rätta personens språkmisstag, men ibland kan jag bara inte låta bli. Speciellt när jag är arg. Ändå finns det inget mer förödmjukande för mig än när någon annan rättar mitt språk. Då vill jag oftast bara sjunka igenom jorden. Obs! Denna information får inte användas emot mig!

När jag skriver här på bloggen orkar jag inte alltid skriva "fint" och jag har för länge sedan bestämt mig för att jag ska skriva modernt och rappt, vardagligt språk med en gnutta humor/sarkasm, så att mina läsare upplever det som om jag skulle tala med dem. Så undra inte om jag ibland skriver svengelska eller t.o.m. spenska och använder smileys, trots den seriösa texten om min kärlek för ord :)