Det här med ... ett hälsosamt liv

Nu tänker jag skriva ett riktigt personligt inlägg. Blotta min själ för er, typ. Detta är det tredje inlägget i min lilla "det här med ..."-serie. 

En av de största osäkerheterna jag går och bär på är just det jag går och bär på, d.v.s. min vikt. Ni som har känt mig länge vet att jag alltid varit lite ... mullig. There, I said it! Jag har aldrig varit smal (förutom på de lägsta klasserna i lågstadiet), men aldrig heller så där ... tjock. Usch, vad jag hatar det ordet, tjock. 

Jag har alltid haft den inställningen att livet ska man njuta av, också när det kommer till mat. Jag älskar nästan all form av mat, vilket såklart är en nackdel. Franskiskar, hamburgare, pizza, feta såser, mycket salt, kakor, kex, munkar, godis, chips och popcorn är allt som jag älskar att sätta i mig. 

bildkälla

 I det här "livet ska man njuta av"-konceptet ingår också att jag alltid varit negativt inställd till motion av alla dess sorter. Varför skulle jag frivilligt vilja utsätta mig för saker som i vissa fall gör ont, får mig att flåsa som en galning och värst av allt - bli svettig. Det där med att man mår bra efter motion har jag alltid fnyst åt. Eller, nej, inte egentligen. Nästan varje gång jag utfört någon fysisk aktivitet blir jag överraskad över hur mycket jag egentligen klarar av och orkar - och då får jag en känsla av välbefinnande. Men den känslan försvinner ganska snabbt när jag tänker på hur jag måste ha sett ut eller när jag följande dag vaknar med muskler som fullkomligt brinner. Men det har också andra orsaker, t.ex. så fick jag aldrig egentligen chans att visa att jag kunde något i skoljumppan eftersom det alltid var killarna/de idrottande tjejerna som fick bollen passad till sig och kunde göra mål. När man skulle välja lagkamrater brukade jag oftast bli vald som typ femte eller  fjärde sist. Det stärkte inte direkt självförtroendet. Så jag har aldrig egentligen motionerat utanför skolan. 

bildkälla

En del människor blir väldigt förvånade när de får höra att jag aldrig hade haft en bikini förrän jag var 16 år gammal. Men det har att göra med det att jag aldrig tyckte att jag var tillräckligt smal för att ha en sån. När jag sen skaffade mig en var jag väldigt försiktig med vem som fick se mig i den och dök så snabbt som möjligt ner i vattnet. En endaste en gång har jag blivit fotad i bikini (Mallorca 2010) och de bilderna synade jag noga och raderade utan att blinka de bilder där min kropp inte framstod som fördelaktig. Om nån någongång sade något som hade kombinationen du (jag) och tjock reagerade jag alltid, också om det inte alls var menat som nedsättande. Tack och lov har ingen någonsin satt rakt ut att jag är tjock/mullig och det är jag tacksam för. En annan sak är också att jag blivit uppfostrad till att alltid äta all mat jag har på tallriken. Det är en väldigt fin tanke, men har gjort att jag ofta fortsätter äta fastän jag redan är mätt.

Men alla de här sakerna betydde egentligen inte så mycket under min skoltid eftersom jag alltid ändå såg någorlunda okej ut och var klassad som "normal med lutning åt det fetare hållet". Allt det här har förändrats på ett år. När jag gick i skolan promenerade jag varje dag från och till skolan och fast det tog bara 10-20 minuter/väg så var det ändå en form av motion som jag inte insåg vikten av. Jag höll mig på samma vikt hela högstadiet och gymnasiet. Men så fort jag slutade gå varje dag till skolan (alltså efter penkkisen för ett år sen) började kilona sakta smyga sig på. I början tog jag det mer lättvindigt eftersom jag tänkte att ett eller två kilo inte spelade någon roll och att det bara var kroppens reaktion på att jag slutat gå till skolan. Men det slutade inte där. Med tungt hjärta kan jag berätta att jag gått upp 5 kilo på ett år. Och det tycks vara en stadig kurva uppåt. 

Bildkälla

Här om dagen när jag ställde mig på vågen hoppade hjärtat över ett slag när jag såg siffran som betydde att jag faktiskt hade gått upp 5 kilo sen jag slutade gymnasiet. Det betydde att mitt BMI har stigit med flera siffror och att om jag går upp ens ett halvt kilo överskrider det gränsen för övervikt!!! Då insåg jag något. Om jag ska göra något - så ska det ske NU. Nu men inte nu. NU. Jag vill inte gå samma öde till mötes som mina föräldrar gick. De var också slanka eller mulliga som unga, men i 20 -års åldern började de samla på sig kilon och är i dag väldigt överviktiga. Jag vill inte och tänker inte gå i deras fotspår! 

Men hur? Hur ska jag göra det? Hur ska jag klara av det? Ska jag gå med i ett gym? Har funderat lite på Unisport som är ett gym som finns till för studeranden. Det är billigt och det ligger precis intill där jag studerar. Men det finns ändå något som tar emot. Jag känner mig på något sätt så ensam. Ingen av mina studiekamrater har gymkort där, och dessutom vet jag inte riktigt var det är och vilka manicker det finns... Det finns också olika jumppor man kan gå på, men då måste man boka tid på förhand och jag är rädd att jag inte alls ska kunna följa med rörelserna och bli helt svettig och andfådd, medan alla andra gör rörelserna galant utan att ha det mista svettpärla i pannan. Löjliga saker jag vet. Jag försöker bara hitta på ursäkter varför jag inte ska gå med. Konstigt nog så har de här ursäkterna funkat så här långt. 

bildkälla

Men jag vill nu inte heller att ni ska tro att jag konstant mår dåligt för att jag väger det jag väger. Ibland har man bättre dagar och ibland sämre. Jag har vuxit upp med tron om att jag är vacker och värdefull som jag är, och det är något som sitter väldigt djupt i ryggmärgen. Min tro har också gett mig mycket kraft att se mig som den Gud ser mig, men som sagt, ibland har man sämre dagar. Och jag är ju ändå inte smällfet (ännu åtminstone inte), så det går ju inte direkt nån nöd på mig.    

Varför detta inlägg? Jo, jag ville släppa ut alla tankar jag gått och burit på den senaste tiden samt ärligt berätta för er hur det står till med det där hälsosamma livet. Not so healthy after all, huh? Jag har inte skrivit allt detta för att fiska komplimanger. Jag vill istället veta hur ni som motionerar regelbundet och äter hälsosamt klarar av det! Hur håller ni motivationen uppe? Hur ofta tillåter ni er att äta något onyttigt? Någon som vill bli min jumppa-kaveri? Några andra tips? Lämna gärna en kommentar här nedan!