Dop, jobb och begravning

De här senaste dagarna har varit mycket hektiska. Har hunnit med både bra och dåliga saker. 

Bland annat: 

- lärt känna nya människor

- varit på 6-års kalas
 
- varit på dop 

- träffat en kompis

- börjat sommarjobba på KH igen för tredje sommaren i rad

- varit på begravning idag. 

Intensivt och hektiskt, för lite sömn och tidiga morgnar, socialt, jobb och sorgligt. Så skulle man kunna sammanfatta min senaste vecka. Men nu är det dags att se framåt, midsommaren står för dörren! Bara en jobbdag kvar och sen blir det långhelg! 

Nästan-sommarlov och update

När jag skriver det här har jag just kommit hem från Fannys studentkalas. Det var en jättekiva fest och jag fick prata med människor jag inte sett på ett tag, yay! Tänk att det förresten redan gått två år sen jag fick min studentmössa nedtryckt på skallen! Tiden har gått så otroligt fort!

 Nu väntar jag bara på att resten av familjemedlemmarna ska komma hem från lande/studentfest så att vi kan börja packa. Imorgon åker vi nämligen upp till Karleby (Kokkola) tidigt på morgonen för att delta i min kusin Martins examensfest. Sen kommer vi att vara där i hos dem i två dagar och vara "lediga" och sen på onsdagen börjar Metodistkyrkans årskonferens som vi kommer att delta i. Jag är ganska excited inför årskonferensen! Jag har varken sett "metsku-människor" på länge eller deltagit i lovsång&möten, så det ser jag framemot att få uppleva! Dessutom kommer ju flera av mina vänner att vara där! 

Den här senaste veckan har jag skrivit (mycket distraherat och inkonsekvent) på deadline nr.3, som jag äntligen kunde skicka in igår. Nu väntar bara en 10-12 sidors essä (deadline nr.4) som har deadline 3.6 och sen har jag äntligen sommarlov!!! 

Den här veckan har jag också fått ett sorgebud, vilket kanske inte har träffat mig personligen (även om jag träffade den avlidna några gånger) men dess mer en av mina allra bästa vänner. Jag har tänkt jättemycket på henne, har träffat henne några gånger och försökt trösta och lyssna så gott det går. Det har fått mig att tänka på hur skört livet är och hur snabbt en människas lycka kan tas ifrån en. Nu mer än någonsin när sommaren är på kommande tänker jag leva fullt ut, eftersom man aldrig vet vad som kan hända. Det uppmanar jag dig att också göra!    

Från en känsla till en annan ...

Förra inlägget handlade om ilska. Det här handlar om sorg och förvåning. 

När jag öppnade dagens (söndagens) tidning var jag inte  beredd på det som skulle möta mig. 

Först var det en dödsruna över en av de farbröder som jag städade hos på KH under sommaren. Han var en av de friskare och jag är förvånad att han gått bort redan nu. I dödsrunan stod en massa om hur han haft högprestige jobb och att han är "fadern" till dagens Helmet som tillåter oss att låna bibbaböcker i hela Helsingforsregionen. Han skrev också över trettio faktaböcker samt forskade, vilket ledde till att han fick nånslags fin utmärkelse för några år sedan. Men jag hade förstås ingen aning om det här när jag städade hos honom. Och nu är han borta. 

Sen vände jag sida och så - BOOM - ett till namn jag kände igen bland dödsannonserna - också en farbror som bodde på KH och som bodde där redan den första sommaren jag var där. Honom har jag många glada minnen av. Jag minns hur han en dag blev så glad när han såg mig eftersom han hade en rolig nyhet att berätta - han hade nämligen upptäckt att hans sommarställe fanns på pärmen av ett inredningsmagasin han prenumererade på! Och jag minns hur vi skrattade åt det. Han var alltid så snäll mot mig, och klagade aldrig på något. Men det scarigaste var att han dog dagen före julafton, alltså samma dag som jag kunde ha varit på jobb, men hade avböjt.  Tänk om jag kom till jobbet och fått veta att han dött för bara en timme sen, hur skulle resten av dagen då gå? Tänk om de bad mig att städa efter att de flyttat bort honom? Tänk om jag hade hittat honom ... död? Tänk om jag skulle ha blivit den sista att se honom i livet? Huj, det känns hemskt att tänka så. Hur och när han än dog skulle det inte ha varit en trevlig jobbdag.  Jag är jätteglad att jag tackade nej till att jobba under julen eftersom det sparade mig detta. 

Missförstå mig inte nu, jag är ledsen att de är borta, men mer än så är det inte. Jag kände ju dem aldrig personligen, så kan därför inte sörja dem "på riktigt". Men ändå var de en kort tid en del av mitt liv, vilket gör att jag inte kan bli oberörd av att de dött. Jag har ju ändå dammat deras fotoramar med leende familjemedlemmar och städat deras toaletter.  

Jobb

Har glömt att berätta att jag har börjat jobba, redan förra veckans måndag. Jag är alltså på samma ställe som jag var förra året, städar på ett ålderdomshem i stan. Ska vara där i totalt fem veckor, nu är jag på den andra veckan. Jag har helt okej jobbtider (slutar antingen två eller tre) och jobbet i sig är inte så svårt. De första dagarna var tunga eftersom kroppen inte var van, plus att jag hade förkylning (så jag svettades som en gris hela tiden), men nu går allt som smort. Tanterna är lika gulliga som alltid, men jag har märkt att en del av de som var helt friska förra året inte alls mår bra nu, det är synd. Men alla blir vi ju gamla. De förändringar som hade skett sedan jag senast var där var att en tant hade dött och en är på sjukhus för att hon mår så dåligt. Synd. Hon som dog var ren så dålig när jag var där att det inte kom som någon överraskning. Men jag vet att den dag jag får veta att någon av mina favorittanter har dött kommer jag nog att sörja, för jag har verkligen börjat gilla vissa av dem. De är lite som mina reserv-mommon. 

Här är lite bilder från jobbet:

Jag med den sexiga städuniformen ...

My tools

Och förstås Henry, min gamla goda kompis

 

Körkortslös

I dag hade jag mitt körprov. För typ två timmar sen faktiskt. Gårdagens billektion gick inte alls bra och jag kände mig uppgiven inför provet. Fyrtiofem minuter innan själva provet hade jag "den sista smörjelsen" med min lärare och då kändes det ännu värre eftersom han hela tiden skällde på mig om sådant som jag gjorde fel eller nästan-fel. Thanks for the support, lixom. Jag tänkte att jag nog aldrig kommer att bli godkänd. 

Så när inssi-gubben satte sig i bilen var jag inte direkt på topphumör, som du säkert förstår. Men när jag började köra märkte jag att det ändå gick bättre än vad jag hade trott. Jag körde långsamt (och höll hela tiden ögonen på hastighetsmätaren) och var extra försiktig hela tiden. Allt det var riktigt bra. På ett ställe satte jag av misstag i treans växel i när jag skulle starta, vilket gjorde att motorn stannade. Men jag skötte det bra, tror jag åtminstone. Jag var nervös hela tiden men försökte komma ihåg mitt mantra: "And if our God is for us, then who could ever stop us ..." och när jag tänkte de orden blev jag genast lite lugnare. Det var som sagt nervöst, men det var på ett sätt också skönt att köra med honom eftersom han inte sa något när jag gjorde något tvivelaktigt. Om jag gjorde nån liten miss så började han inte förebrå mig (som min bilskolelärare) vilket brukar leda till att mitt självförtroende sänks --> jag kör sämre. Inget sånt i dag, vilket var skönt. 

När vi kom tillbaka från Sökö/Stensvik där vi hade snurrat en stund ville han att jag skulle backa in i en ruta på deras gård. Det är här problemen började. Jag gjorde det en gång men tyckte att det var helt snett och kände mig helt förvirrad annars också, så jag försökte igen. Den andra gången höll jag inte tillräckligt koll på baken --> han hoppade på bromsen och sa att jag höll på att köra in i en blomkruka. GREAT. Dit for det körkortet. Det första han sa när provet var över var att jag måste öva på min parkering och att det skulle ha varit rakt den första gången bara jag skulle ha rätat ut hjulen. GREAT igen. När han skulle sätta om jag var underkänd eller godkänd funderade han faktiskt lite först och sa att han inte visste vad han skulle sätta. Men sen sa han att eftersom han måste ingripa så blev jag underkänd. Mina andra synder var att jag på ett ställe inte hade kollat tillräckligt tidigt om det kom någon buss när jag skulle svänga ut på motorvägen och att jag körde nära den högra kantstenen hela tiden. Han nämnde det där med att jag startade på treans växel, men sa att jag skötte det fint. Han sa att jag skötte mig exemplariskt när det gällde den lätta trafiken, och då blev jag lite glad. När han steg ur bilen talade han med min bilskolelärare och jag hörde hur han (bilskoleläraren) blev riktigt förvånad när inssi-gubben sa att det var ett "hyvä yritys" och att jag hade skött växlarna & den lätta trafiken väl, haha! Det trodde han inte! :) Sen körde min lärare mig hem. 

Jag är kanske inte så ledsen som man skulle kunna vara. Jag visste på något sätt att jag inte skulle klara det men jag är glad att det gick bättre än mina förväntningar. Och jag är okej med det. Jag blev ju ändå redan underkänd en gång i teoriprovet, och det kändes faktiskt som ett värre slag än det här (kanske för att jag var för självsäker?). Och han följde ju ändå reglerna och det är jag tacksam för (på ett konstigt sätt). Om inte en elev är redo att släppas ut i trafiken är han/hon inte redo. Punkt. Tänk nu om han skulle ha godkänt mig och jag på riktigt inte skulle ha varit redo och sen skulle jag gå och göra något dumt misstag som skulle få allvarliga konsekvenser. Det skulle inte vara så smart. 

Jag gjorde på riktigt mitt bästa, och mer än så kan väl ingen kräva av mig?!?    

Glad vapp!

Jag och Leila

Det ser ut som om vi stod jättelångt ifrån, men det stod vi de facto inte.

Det här året firade jag en lite lugnare vapp. På söndag fick vi veta en väldigt chockerande nyhet, och om ni följt med tidningarna den här veckan vet ni vad det handlar om. Jag tänker inte gå in på det destomera här på bloggen. 
Jag och Leila var dock in till stan under valborgsmässoafton och fick för första gången se Havis Amanda få sin studentmössa. Tänk att jag bott här hela mitt liv och aldrig sett det förrän nu. Lite coolt var det ju också att få ha på sig sin egen studentmössa för första gången. I och med att jag har isländska tent på torsdag (imorgon) och att jag inte kan någonting alls har jag inte alls firat vappen "på riktigt".

Besvikelse

Jag mådde inte så bra igår... Resultaten från studentskrivningarna kom äntligen och mitt hjärta stannade upp för en sekund när jag såg mitt finska vitsord. Det var en stor besvikelse som är fortfarande svår att smälta. Skäll hemifrån gjorde inte saken bättre. Besvikelsen från finskan gjorde så att triumfen i rellan (jag fick ett E!) bleknade bort och blev i skuggan av de negativa känslorna från finskan. Men det som lite fick mig på gott humör var att Uffe (rella&psykka läraren) kom och halvkramade om mig och grattade mig i korridoren. 

På kvällen var jag på United samling i Borgå, men jag var inte alls på humör, så jag fick inte så mycket ut av det. Förutom det, att jag är alldeles för fixerad vid prestationer. Dessutom så feida alla hela tiden. Suck. Det var verkligen en dålig dag igår. Men... Herrens nåd är var morgon ny.

Hur stavas jag? S -J- U- K

Jag blir väldigt ynklig när jag är sjuk. Men lite skönt att slippa skola är det.