Körkortslös

I dag hade jag mitt körprov. För typ två timmar sen faktiskt. Gårdagens billektion gick inte alls bra och jag kände mig uppgiven inför provet. Fyrtiofem minuter innan själva provet hade jag "den sista smörjelsen" med min lärare och då kändes det ännu värre eftersom han hela tiden skällde på mig om sådant som jag gjorde fel eller nästan-fel. Thanks for the support, lixom. Jag tänkte att jag nog aldrig kommer att bli godkänd. 

Så när inssi-gubben satte sig i bilen var jag inte direkt på topphumör, som du säkert förstår. Men när jag började köra märkte jag att det ändå gick bättre än vad jag hade trott. Jag körde långsamt (och höll hela tiden ögonen på hastighetsmätaren) och var extra försiktig hela tiden. Allt det var riktigt bra. På ett ställe satte jag av misstag i treans växel i när jag skulle starta, vilket gjorde att motorn stannade. Men jag skötte det bra, tror jag åtminstone. Jag var nervös hela tiden men försökte komma ihåg mitt mantra: "And if our God is for us, then who could ever stop us ..." och när jag tänkte de orden blev jag genast lite lugnare. Det var som sagt nervöst, men det var på ett sätt också skönt att köra med honom eftersom han inte sa något när jag gjorde något tvivelaktigt. Om jag gjorde nån liten miss så började han inte förebrå mig (som min bilskolelärare) vilket brukar leda till att mitt självförtroende sänks --> jag kör sämre. Inget sånt i dag, vilket var skönt. 

När vi kom tillbaka från Sökö/Stensvik där vi hade snurrat en stund ville han att jag skulle backa in i en ruta på deras gård. Det är här problemen började. Jag gjorde det en gång men tyckte att det var helt snett och kände mig helt förvirrad annars också, så jag försökte igen. Den andra gången höll jag inte tillräckligt koll på baken --> han hoppade på bromsen och sa att jag höll på att köra in i en blomkruka. GREAT. Dit for det körkortet. Det första han sa när provet var över var att jag måste öva på min parkering och att det skulle ha varit rakt den första gången bara jag skulle ha rätat ut hjulen. GREAT igen. När han skulle sätta om jag var underkänd eller godkänd funderade han faktiskt lite först och sa att han inte visste vad han skulle sätta. Men sen sa han att eftersom han måste ingripa så blev jag underkänd. Mina andra synder var att jag på ett ställe inte hade kollat tillräckligt tidigt om det kom någon buss när jag skulle svänga ut på motorvägen och att jag körde nära den högra kantstenen hela tiden. Han nämnde det där med att jag startade på treans växel, men sa att jag skötte det fint. Han sa att jag skötte mig exemplariskt när det gällde den lätta trafiken, och då blev jag lite glad. När han steg ur bilen talade han med min bilskolelärare och jag hörde hur han (bilskoleläraren) blev riktigt förvånad när inssi-gubben sa att det var ett "hyvä yritys" och att jag hade skött växlarna & den lätta trafiken väl, haha! Det trodde han inte! :) Sen körde min lärare mig hem. 

Jag är kanske inte så ledsen som man skulle kunna vara. Jag visste på något sätt att jag inte skulle klara det men jag är glad att det gick bättre än mina förväntningar. Och jag är okej med det. Jag blev ju ändå redan underkänd en gång i teoriprovet, och det kändes faktiskt som ett värre slag än det här (kanske för att jag var för självsäker?). Och han följde ju ändå reglerna och det är jag tacksam för (på ett konstigt sätt). Om inte en elev är redo att släppas ut i trafiken är han/hon inte redo. Punkt. Tänk nu om han skulle ha godkänt mig och jag på riktigt inte skulle ha varit redo och sen skulle jag gå och göra något dumt misstag som skulle få allvarliga konsekvenser. Det skulle inte vara så smart. 

Jag gjorde på riktigt mitt bästa, och mer än så kan väl ingen kräva av mig?!?