Från en känsla till en annan ...

Förra inlägget handlade om ilska. Det här handlar om sorg och förvåning. 

När jag öppnade dagens (söndagens) tidning var jag inte  beredd på det som skulle möta mig. 

Först var det en dödsruna över en av de farbröder som jag städade hos på KH under sommaren. Han var en av de friskare och jag är förvånad att han gått bort redan nu. I dödsrunan stod en massa om hur han haft högprestige jobb och att han är "fadern" till dagens Helmet som tillåter oss att låna bibbaböcker i hela Helsingforsregionen. Han skrev också över trettio faktaböcker samt forskade, vilket ledde till att han fick nånslags fin utmärkelse för några år sedan. Men jag hade förstås ingen aning om det här när jag städade hos honom. Och nu är han borta. 

Sen vände jag sida och så - BOOM - ett till namn jag kände igen bland dödsannonserna - också en farbror som bodde på KH och som bodde där redan den första sommaren jag var där. Honom har jag många glada minnen av. Jag minns hur han en dag blev så glad när han såg mig eftersom han hade en rolig nyhet att berätta - han hade nämligen upptäckt att hans sommarställe fanns på pärmen av ett inredningsmagasin han prenumererade på! Och jag minns hur vi skrattade åt det. Han var alltid så snäll mot mig, och klagade aldrig på något. Men det scarigaste var att han dog dagen före julafton, alltså samma dag som jag kunde ha varit på jobb, men hade avböjt.  Tänk om jag kom till jobbet och fått veta att han dött för bara en timme sen, hur skulle resten av dagen då gå? Tänk om de bad mig att städa efter att de flyttat bort honom? Tänk om jag hade hittat honom ... död? Tänk om jag skulle ha blivit den sista att se honom i livet? Huj, det känns hemskt att tänka så. Hur och när han än dog skulle det inte ha varit en trevlig jobbdag.  Jag är jätteglad att jag tackade nej till att jobba under julen eftersom det sparade mig detta. 

Missförstå mig inte nu, jag är ledsen att de är borta, men mer än så är det inte. Jag kände ju dem aldrig personligen, så kan därför inte sörja dem "på riktigt". Men ändå var de en kort tid en del av mitt liv, vilket gör att jag inte kan bli oberörd av att de dött. Jag har ju ändå dammat deras fotoramar med leende familjemedlemmar och städat deras toaletter.