Studentmissionen är alltså en kristen förening som samlar kristna studerande i Helsingfors, Åbo, Vasa och Jakobstad. Jag har den här hösten deltagit i Helsingfors studentmissions verksamhet.
Att jag överhuvudtaget gick med i det här är lite av ett mirakel. Jag som aldrig frivilligt brukar utsätta mig själv för nya människor (nu låter jag som en eremit haha). Ända sedan jag började studera (hösten 2012) har jag hela tiden nog tänkt att jag ska gå med, men det blev aldrig av eller sen hade jag något annat. Jag var en gång på ett möte i januari 2013, men då kände jag mig rent ut sagt inte välkommen (alla kände ren varandra och ingen tog någon notis om mig), så jag tänkte att jag nu hade prövat Studentmissionen men att det inte var min grej. Spola fram till hösten 2014 (nu) och jag såg inte mera nån orsak till att inte ge det en ny chans.
Så jag for iväg till Studentmissionens "startfest", som det hette. Jag hade på något sätt fått med mig min kompis Elsa, vilket var skönt eftersom hon gav mig lite moraliskt stöd. Jag var fruktansvärt nervös, men allt sånt rann av mig så fort jag satte foten innan för dörren eftersom jag blev mycket varmt välkommen. Stämningen var livlig och det låg mycket förväntan i luften. Jag talade med en massa nya människor den där första gången och var hur social som helst. Och jag kände direkt: här hör jag hemma. Där var människor som var som jag, just det jag saknat i så många år. Kristna studeranden i min ålder. Jag har fortsatt gå på måndagssamlingarna och det har varit mycket givande på det sociala planet, men också på det andliga planet. På måndagssamligarna sjunger man lovsång, vilket många kristna tror jag tar för givet. Det kanske låter konstigt, men jag har aldrig upplevt regelbunden lovsång. Det har varit nån lovsångskväll nu som då, som jag sedan har tvingats "leva på" i några månader. Jag har aldrig sjungit lovsång varannan måndag. Förrän nu.
Förutom måndagssamlingarna har jag också gått med i liten grupp som samlas till bön KLOCKAN SJU på tisdagar. Jag gick med i den eftersom det var den enda gruppen som Studentmissionen startade i höst som presenterades som intresserade mig. Så jag tvingar mig själv att varje tisdag stiga upp 05:40 och fara i väg på morgonbön. Men fast jag inte är någon morgonmänniska så tycker jag att den här gruppen är värt det. Den har gett mig mycket andligen, t.ex. en starkare vilja att söka Gud också hemma.
Förutom måndagssamlingarna och morgonbönen har jag gått med i ytterligare en verksamhet. En lifegroup. Det här beror på att de presenterade lifegroupen några veckor senare efter att de presenterat morgonbönen. Skulle de ha blivit presenterade samtidigt skulle jag utan tvekan ha valt lifegroupen över morgonbönen, men eftersom jag redan är med i morgonbönen och vet att det är bra, har jag nu båda grupperna på gång. En lifegroup är det jag allra allra mest har längtat efter. Det är alltså en grupp för bara flickor där man samlas en gång i veckan och delar livet med varandra. Man ska få vara precis sig själv och stämningen ska vara sådan att man vågar berätta precis hur man mår (och inte bara "jodå, allt är bara bra"). Man kan också läsa Bibeln, diskutera, be och lovsjunga. Vi har hittills haft tre stycken "lära-känna-varandra-träffar" och har alltså inte satt igång ännu på riktigt. Problemet var det att det var 14 stycken som anmälde intresse, vilket är på tok för många för att vara i en grupp, vilket betydde att vi måste dela på oss i två grupper. Vi delade in oss igår och jag ser framemot att börja lifegroupen på riktigt nästa vecka.
Och nu kanske du undrar, Hanna, varför gör du allt detta? Jo, det ska jag tala om för dig. De två senaste åren har jag varken haft kristna vänner (i alla fall sådana som bor här - Ida du är för långt borta, men du är fortfarande min vän!) som på riktigt tror på Gud eller ett kristet sammanhang där jag får utvecklas i min tro = en församling. Jag har ju haft min hemförsamling, men den räknas inte riktigt. Allt detta påverkade mig i mitt kristna liv, och jag insåg att jag inte var så speciellt kristen längre. Förstå mig rätt nu, jag har aldrig släppt mina grundläggande värderingar (att Gud finns, att inte svära osv.) ... men Gud var inte nummer ett i mitt liv längre. Min tro var något som jag satte på hyllan och som stod och samlade damm, och som jag bara plockade fram vid valda tillfällen. Detta är sanningen. När jag insåg detta insåg jag samtidigt att jag måste göra något åt det. Det fick inte fortsätta så här. Och det är därför jag bestämde mig för att ge Studentmissionen en andra chans.
HÄRLIGT!! <3 o Hanna, right back to you! ;)
SvaraRadera