Människomöten

Det är något speciellt när två människor möts och sätter sig ner och pratar. 

Öga mot öga, hjärta mot hjärta. 
 
När människor möts delar de av sin värld åt varandra, och det är just det jag fått uppleva de här senaste veckorna. Människor jag inte trodde ha något alls gemensamt med, människor jag hade dömt efter bara en blick, människor som fanns i utkanten av mitt uppmärksamhetsfält. 

Just sådana människor har jag träffat. Människor jag inte pratat ordentligt med. Förrän nu. 

Människor man träffar för en kväll eller en lunch. Människor som plötsligt bara finns i ens liv, om än för en kort stund. 

En av de här människorna berättade om ensamhet. Inte tydligt, mer som en viskning från hjärtat. 

En annan berättade om ekonomiska bekymmer och om en oupphörlig stress som blivit för tung att bära. 

Den sista berättade om det fruktansvärda av fruktansvärt; när en nära människa dör. Om tomheten och saknaden.

Jag fascineras av sådana ögonblick då en annan människa vågar öppna sig för en annan människa. Glimta sin själ. Dela med sig av sin värld. 

Jag tror att någon, det vill säga Gud, ville säga mig något med de här människomötena. Att jag inte ska vara så snabb att döma en annan människa. Speciellt inte förrän jag hört deras berättelse. För det är ju så att när du får höra en annan människa berättelse förstår du henne. Du förstår hennes leende eller sorgsna blick, du förstår klädvalen, du förstår attityden till livet. Det är en fantastisk rikedom att lära känna nya, annorlunda människor. Jag kanske inte kan hjälpa dem så mycket, men jag kan finnas där. Jag kan lyssna.