Jag har funnit min personliga stil

Universitetslivet har gjort mig gott. Jag insåg att fast jag alltid har tyckt att jag aldrig har brytt mig om vad andra tycker om mig, så har jag faktiskt gjort det. Jepp, även jag. I'm a people-pleaser. Och även om jag inte någonsin upplevde att min skola kvävde mig på mig själv, så inser jag nu efteråt att den faktiskt gjorde det. Jag intalade mig själv att jag nog alltid vågade vara mig själv och brydde mig inte alls om vad andra tyckte om mig. (Nu talar jag främst om kläder och utseénde).

Men nu är det något helt annat. Visst finns ju alltid den där lilla tvekan inför ett plagg eller frisyr ("ser jag dum ut i den här?"), men en stor del av självkritiken har helt enkelt bara ... försvunnit. Nuförtiden tar jag på mig det jag vill, det som faller mig i smaken på morgonen när jag klär på mig. Jag har börjat använda vardagsklänningar i skolan, något som jag aldrig vågade göra förut. Jag har även börjat experimentera med mitt hår och haft det uppsatt på olika sätt som jag aldrig haft förut. 

Orsaken till denna förvandling är att jag har fått börja om från noll. Jag menar, ingen kände mig när jag började studera och ingen hade några förutfattade meningar om mig. Så jag kunde alltså fullständigt välja hurudan jag ville framstå som. Skulle jag plötsligt ha velat bli gothare, ja, då skulle det här ha varit en ypperlig chans. Men som ni säkert förstår, gick jag inte så långt. Jag valde istället att utveckla min personliga stil till det jag alltid har velat att den skulle vara. Från mainstream till personlig stil. Nu blir ni säkert förvånade nästa gång ni träffar mig personligen eftersom det verkar på det här inlägget att jag bytt om helt och har konstiga kläder på mig, men så är inte fallet. Jag har ju fortfarande kvar mina gamla kläder...

En annan orsak till det här är att alla andra i min grupp är så mycket äldre än jag att de redan har "funnit sig själva" och klär sig helt hur de vill. Vi har alla väldigt olika stilar, men ingen bryr sig om vad nån annan har på sig. Eller ja, bryr sig är kanske fel verb, för visst bryr vi ju oss, men ingen tittar snett på nån annan för vad hen har på sig. (Måste bara pröva på att få använda hen).

Men ååh, vilken frihet alltså! iMe gusta esta libertad! :)