Skola, bilskola och jobb

Jag har varit väldigt busy de senaste dagarna. På söndag skrev jag äntligen klart hemtentamen som jag hade jobbat på i en vecka. Det var jobbigt att skriva så mycket, men samtidigt var det intressant. En fråga löd t.ex. så här: "Berätta om ditt eget namn, både förnamn och efternamn. Ge en beskrivning av ditt namns historia och popularitet. Varför har du just detta namn du har (t.ex. hur har dina föräldrar valt ditt namn)?" Superenkelt och roligt! 

På måndag började den nya perioden och jag fick uppleva min första (ja, första!) "åttansmorgon". Stööööön.

Igår fick jag ut ett mellanförhör i grammatiken (jag har väl skrivit om det förut?) och jag fick en 5:a = det bästa vitsordet! Yay! 

Igår började jag och Elsa bilskolan tillsammans! Det ska bli ett spännande äventyr! Men lektionen ... det var som att ha kommit tillbaka till högstadiet. Jag är van vid att folk sitter tysta och lyssnar på läraren och bara ställer vettiga frågor, men här satt hela bakersta raden med 17-åriga pojkar och pratade, härjade och ställde dumma frågor. Men där verkade nog också finnas vettiga människor. Hur som helst, tänk - om några veckor sitter jag kanske framför en ratt! Gulp! 

Idag var det väckning 05.50 (...) för att hinna till 7 på jobb. Jag har blivit erbjuden att hoppa in som kökshjälp på samma ställe som jag städade under sommaren, på Konkordiahemmet. Idag var det mest som en prövningsdag. Jag var med en annan kvinna som också jobbade som kökshjälp och hon visade mig hur allt skulle gå till. Det var mycket diskning och sånt, men helt roligt. Det var också roligt att få servera tanterna. Lite lustigt var det ju att ingen av tanterna typ kände igen mig ... fast å andra sidan så hade jag faktiskt en "hatt" som täckte allt mitt hår. Jag blev erbjuden mera jobb, både köks- och städjobb. Kiva med lite klirr i kassan! 

Bokmässan

Elsa kollar på serier

Som sagt, mycket folk

Idag var jag och Elsa till bokmässan i Helsingfors eftersom hon hade två fribiljetter. Eftersom jag studerar språk och alltid har älskat att läsa böcker var det här rätt ställe för mig. Mycket folk överallt och trångt, men roligt!

Köpta böcker: En 
Trötta fötter: Två
Bongade bekanta/halv bekanta: Sex
Bongade författare: Sex. Kaj Korkea-aho, Monika Fagerholm, Ulla-Lena Lunderg, Herman Lindquist, Märta Tikkanen och Sofi Oksanen
Bongade politiker: Två. Pekka Haavisto och Tarja Halonen

De två sista kategorierna är väldigt imponerande! De är ju kändisar (typ)! 

En lite pinsam och rolig incident inträffade. Jag gick fram till ett ställe där det fanns böcker och visade "Se till mig som liten är" (av Kaj Korkea-aho) för Elsa och sa att jag hade läst den här. Vi diskuterade lite om den och Elsa sa att hon inte får köpa  den (eftersom hennes mamma har gett vinkar om att hon har köpt den åt Elsa i julklapp), men det lät som om Elsa sa att hon inte ville läsa boken. Då märkte jag vem som stod bredvid oss, författaren själv! Haha! Han låtsades som ingenting och gick därifrån, men det är ju klart att han måste ha lyssnat när vi talade om hans bok!  

Amor Vincit Omnia 1 år!

Idag är det en historisk dag! För exakt ett år sedan startade jag den här bloggen! Jag kan inte fatta att det redan har gått ett år!!! 

Källa

189 inlägg har jag hunnit med! Jag minns att jag hade funderat på att skapa en blogg långt innan jag sist och slutligen gjorde det, eftersom jag var rädd att jag inte hade tid och ork att blogga. Så fel jag hade! Nyligen tog jag och kategoriserade alla inlägg och gav dem en etikett, så att det är enklare att gå tillbaka och läsa gamla inlägg som handlar om samma sak. Om man t.ex. vill läsa alla inlägg om nageldesigns är det bara att trycka på "Nail art" i "etikettmolnet"! Det inlägg som jag satsade mest på och som fortfarande är ett av mina favoritinlägg är "Det här med ord" . Jag har funderat på att göra en serie inlägg som alla heter "Det här med xxx " där jag förklarar olika saker som har med mig att göra.

Statistiken är kanske inte så mycket att hänga i julgranen, men det var aldrig heller min tanke att skapa en populär blogg. Jag har funderat på att länka till Facebook, men varje gång kommer jag fram till samma slutsats: jag vill inte att alla mina Facebook-vänner ska kunna läsa min blogg. Fast, man vet ju aldrig om jag ändrar mig! Men jag har i alla fall min trogna läsarkrets (hoppas jag i alla fall), och  jag är glad att ni orkar läsa det jag skriver! :)

Och ja, jag tror fortfarande att kärleken övervinner allt. Amor vincit omnia, people! 

Positiv överraskning!

Jag blev positivt överraskad igår kväll då jag upptäckte att jag hade skrivit fel i min kalender - och att den "undervisningsfria veckan" (=HÖSTLOV) började redan idag! Länge leve lata morgnar!

Studier med stil

 Så här studerar man med stil. Stearinljus för mysfaktor och "skön musik"-playlistan på Spotify för bakgrundsmusik. Det gör norskan lite trevligare att jobba med! Annars så har jag fått jobba ganska mycket den här veckan. Hade bl.a. "mellanförhör" i grammatiken och det var inte så kiva att läsa närmare 200 sidor i en torr bok på två dagar ... Men missförstå mig inte nu - jag vet fortfarande med 95 % säkerhet att jag är på rätt ställe :)

Och så har julsäsongen inletts (typ)

Hela min familj (inklusive jag själv) är tokig i julmust! När det nu ändå har börjat komma till butikerna, så why not?! Skulle inte påstå att vi har börjat fira jul (vem gör nu det i oktober?!) men julmust, det dricker vi fast det bara är oktober!

To know where you're from is knowning who you are

Ni minns när jag skrev om Ifolorboken? Nu har jag gått igenom pappas alla foton och hittade hans foton som han har fotat av riktiga bilder. Bilder på mina förfäder. Och jag måste säga att jag blev nästan avundsjuk när jag såg vilka kläder de bar. Som hämtat ur Downton Abbey! 

Detta är I. Frejborg, min farmorsmor. Visst ser hon ut som en fashionista?!

Det här är F. Wiik, min farfarsmor. Det här om något skriker Downton Abbey! Men det är ju från samma tid... 

 

 

 Jag kan inte annat än beundra de gamla bilderna jag hittade. Jag har så många frågor, var är det taget? Hur gammal är hon här? Hur såg världen ut på hennes tid? Hur var hennes liv? Vad tänkte hon på? Vad hade hon för intressen? Liknade hon mig? Hurudan var hon som person? Men inga svar. Jag kommer aldrig heller att få svar på dem. Men jag kan låta hennes "legacy", som man skulle säga på engelska, leva vidare. Jag kan blogga om dem här och jag kan visa de här fotona för mina barnbarn så att de aldrig glöms bort. Det är faktiskt sant det som sägs: "To know where you're from is knowing who you are". 

Jag har funnit min personliga stil

Universitetslivet har gjort mig gott. Jag insåg att fast jag alltid har tyckt att jag aldrig har brytt mig om vad andra tycker om mig, så har jag faktiskt gjort det. Jepp, även jag. I'm a people-pleaser. Och även om jag inte någonsin upplevde att min skola kvävde mig på mig själv, så inser jag nu efteråt att den faktiskt gjorde det. Jag intalade mig själv att jag nog alltid vågade vara mig själv och brydde mig inte alls om vad andra tyckte om mig. (Nu talar jag främst om kläder och utseénde).

Men nu är det något helt annat. Visst finns ju alltid den där lilla tvekan inför ett plagg eller frisyr ("ser jag dum ut i den här?"), men en stor del av självkritiken har helt enkelt bara ... försvunnit. Nuförtiden tar jag på mig det jag vill, det som faller mig i smaken på morgonen när jag klär på mig. Jag har börjat använda vardagsklänningar i skolan, något som jag aldrig vågade göra förut. Jag har även börjat experimentera med mitt hår och haft det uppsatt på olika sätt som jag aldrig haft förut. 

Orsaken till denna förvandling är att jag har fått börja om från noll. Jag menar, ingen kände mig när jag började studera och ingen hade några förutfattade meningar om mig. Så jag kunde alltså fullständigt välja hurudan jag ville framstå som. Skulle jag plötsligt ha velat bli gothare, ja, då skulle det här ha varit en ypperlig chans. Men som ni säkert förstår, gick jag inte så långt. Jag valde istället att utveckla min personliga stil till det jag alltid har velat att den skulle vara. Från mainstream till personlig stil. Nu blir ni säkert förvånade nästa gång ni träffar mig personligen eftersom det verkar på det här inlägget att jag bytt om helt och har konstiga kläder på mig, men så är inte fallet. Jag har ju fortfarande kvar mina gamla kläder...

En annan orsak till det här är att alla andra i min grupp är så mycket äldre än jag att de redan har "funnit sig själva" och klär sig helt hur de vill. Vi har alla väldigt olika stilar, men ingen bryr sig om vad nån annan har på sig. Eller ja, bryr sig är kanske fel verb, för visst bryr vi ju oss, men ingen tittar snett på nån annan för vad hen har på sig. (Måste bara pröva på att få använda hen).

Men ååh, vilken frihet alltså! iMe gusta esta libertad! :)

I put some new shoes on and suddenly everything's right

I förra inlägget talade jag ju om hur jag fick en komplimang för mina nya skor, och efter att ha skrivit det fick jag den här sången i huvudet: 

New Shoes -  med Paolo Nutini. Hörde sången ursprungligen i en film (jag tror det var "The Jane Austen bookclub") och för några dagar sedan råkade jag höra den igen och sökte upp den. Kanske inte min vanliga musiksmak - men jag gillar det här! (Kunde tänka mig att Ida skulle kunna gilla det här!)

 Sen kanske ni undrar hur dessa fantastiska nya skor ser ut som var värda en komplimang? Jo, såhär: 

 

Jag har länge velat ha sådana skor och äntligen hittade jag! Enda nackdelen är att bottnen under framdelen är supertunn, vilket gör att de inte är så hemskt bekväma att gå långa sträckor med. Men vi vet ju alla att, vill man vara fin så får man lida pin! 

Make someone's day!

Varför är det så svårt för oss människor att ge komplimanger? En person som ska förbli anonym (en i skolan) gav mig idag en komplimang och it made my day! Allt som krävdes var fem enkla ord: "Hanna, jag gillar dina skor!". Svårare än så är det inte! Och jag har varit glad hela dagen bara tack vare den lilla komplimangen. 

Jag har alltid haft svårt att ge komplimanger. Det är nästan lättare att ge komplimanger åt halvbekanta än åt vänner, eftersom jag alltid upplever att jag "måste" säga något fint om nån av mina vänner om hon/han har något nytt eller gör något bra, och då känns det konstlat. Nån annan som också känner så?  Men jag jobbar på det :) 

Det är ju förstås också viktigt att kunna ta emot komplimanger. Det tror jag att jag vid det här laget behärskar. Allt som krävs är "tack!". Man gör det bara värre för en själv om man börjar bortförklara det. 

Så, uppmuntra varandra och sprid glädje helt enkelt! Vad kan gå fel? ;)