Dörren till vuxenlivet står på glänt

Det känns som om jag har blivit vuxnare under den senaste tiden. Förut betydde sommarlov sol, lande, vänner, frihet, läger och resor men nuförtiden är det ansvar och plikt som gäller. Att ha sommarjobb betyder att jag varje dag måste befinna mig på rätt ställe under en viss tid och då utföra de uppgifter som det krävs av mig. Det betyder också att jag inte får sova länge på morgonen eller göra vad jag vill med vem jag vill när som helst. Det finns saker jag går miste om, t.ex. när hela resten av min familj lever loppan på lande medan jag är hemma i stan och sliter som ett djur på jobbet. Då känns det nog väldigt bittert. 

Jag är yngst av alla som jobbar på Konkordiahemmet (de flesta har just avslutat sina studier eller sen är de medelålders) och det betyder att diskussionerna vid kaffebordet är där efter. (Jag dricker ju inte ens kaffe - ett tecken på omognad? Känner mig som en barnrumpa när de andra dricker kaffe och jag sitter där med mitt saftglas). Det faktum att jag har människor ovanför mig som är mina chefer bidrar också till att jag tvingats växa upp. De kan beordra mig att göra något och jag får snällt lyda. 

Jag städar ju hos åldringar och det får mig ibland att tänka på slutet av livet och självaste döden. Djupa grejor indeed. Plötsligt slutar ens kropp att fungera på samma sätt, man har gått igenom så mycket under sin livstid och dessutom börjar människor i ens närhet att dö. Hur kan de ändå vara så glada fast varenda en av dem har mist en make/maka? Det finns ju förstås de som är olyckliga, och det får mig att bli så otroligt ledsen för deras skull. Speciellt en tant fick mitt hjärta att värka när hon berättade att hon har bett till Gud att han ska "ta hem henne" eftersom hon inte mera har något kvar att leva för (hennes två söner och man är döda + att de hade det hemskt svårt under krigen). Hur svarar man på något sådant? "Det blir nog bra" räcker inte direkt. Men de flesta tanter är nog ändå glada och positiva.  När jag dessutom är så mycket ensam hemma utan att ha någon att prata med, sitter jag länge och funderar på olika saker, ofta väldigt seriösa och djupa frågeställningar.

Det måste dock påpekas att jag inte är fullvuxen (mentalt) i alla situationer. Jag är fortfarande mitt gamla jag med mina vänner och familj. Vad jag försöker säga är att jag har insett att livet är mer än bara tjo och skutt. Jag har under min tid på jobbet sett en glimt av vad som väntar mig under hösten*. För då om någonsin är det dags att sluta kittla folk och istället börja bete sig vuxet och civiliserat. 

* Dock inte min död, får vi hoppas