Queen Hanna the first

Jag har alltid känt något extra för kungligheter. De fascinerar mig och jag ser upp till dem, även om jag själv bor i en republik. Men jag har alltid i hemlighet önskat att Finland hade kung (ännu hellre drottning). Varje liten flicka drömmer om att vara en prinsessa, och så var det självklart för mig också. Men intresset för kungligheter... växte jag aldrig ur. Prinsessfilmer, prinsessböcker, prinsesskläder, tiaror och för att inte tala om prinsarna har följt med mig ända sen jag var liten, eller intresset i alla fall. (Det är nu du ska stöna Hanna!)

Drottning Elizabeth som ung källa

Såg alldeles nyss den första delen av en dokumentär om Drottning Elizabeth och jag lärde mig massor nytt. Hennes pappa (som var kung) dog plötsligt och hon fick ta över tronen som 25-åring. Och nu har hon regerat i 60 år!!! Wow, vilket "tant"! Jag ser verkligen upp till henne! Men det finns ju faktiskt kungligheter på lite närmare håll, i Sverige, om du inte visste det :) Jag gillar kanske inte kungen så hemskt mycket, men Victoria desto mer. Som du säkert kan gissa så följde jag nogsamt med hela det svenska bröllopet, men förstås också det brittiska förra sommaren. Kate Middleton hör också till mina favoriter. 

Bildkälla

Men vad är det egentligen som är så fascinerande med dem? De har ju förstås makt (även om den hela tiden avskalas), får bo i fina slott och resa runt jorden, men vad jag tror det handlar om egentligen är att de lever i en s.k. modern saga, det närmaste vi kommer sagovärlden. Du vet; växa upp lycklig, träffa sin prins och leva lyckliga i alla sina dagar. De är riktiga prinsessor i vår tid, som vi andra bara kan läsa om i sagor. Jag vet ju att det är ett tungt jobb och att man har väldigt lite privatliv, men jag kan inte låta bli att (som en idiot) avundas den världen. Jag har kungligt blod i mina ådror men det är från typ 1200-talet (Karl Knutsson Bonde, kung av Sverige) så det räknas inte direkt. Jag kan aldrig bli kunglighet... om inte jag gifter mig med en prins! Nån som har prins Carl Philips nummer? :) Skämt åsido, jag hoppas att ändå en dag får vara någons prinsessa!

Inträdesprovsläsing

Morsdagen firades med vitsippor och en glad mamma, men nu är det dags att återvända till verkligheten. Mitt inträdesprov är om en vecka och en dag (22.5)!!! Nu är det verkligen dags att börja läsa ordentligt. De som har träffat mig den senaste månaden har hört mig yttra orden förut, men nu sjutton också menar jag det! Fyra timmar om dagen var tanken. Hoppas jag klarar det. 

Vad läser jag då? Jo, jag har en bok som heter "Nordens språk med fötter och rötter" (intressant!) och en som heter "Svensk universitetsgrammatik för nybörjare". Den sistnämnda är väldigt tung att läsa och innehåller så många olika termer att jag drunknar i dem. Jag har lärt mig att ord kan indelas i många olika delar t.ex. o-trygg-het-en och meningar i huvudsats och bisats, olika typer av fraser, ordklasser, satsdelar och makrosyntagmer  allt på en gång. Det är tungt, men jag försöker hålla blicken fäst vid målet (d.v.s. att komma in till Nordiska språk). 

Ps. Rösta gärna i min lilla gallup här bredvid! ------------>

Inbjudningskort fixade!

Jag är helt kär i mina egna inbjudningskort! De är så ljuvliga och just min stil! Det är nästan så att jag är avundsjuk på dem som kommer att få ett av dessa härliga kort i postlådan. Men okej, jag är ju huvudperson på (student)festen, så lite kan jag väl tåla? :)

Studentklänning införskaffad!

... och på tal om hotpink, så meddelas härmed att jag har införskaffat studentklänning! Det var faktiskt på fredag, men jag har varit lat med bilderna. Men så här ser den ut: 

 Den har ett väldigt enkelt snitt, men jag gillar det! Klassiskt och elegant. Jag gillar speciellt kjolen som är så vid att när jag snurrar runt får jag en kaskad av tyg efter mig (tänk 50/60-talen). Klänningen påminner mig också (på något underligt sätt) om Audrey Hepburn eller Marilyn Monroe. Ryggen är dock väldigt bar och har korsettsnörning, två saker som jag måste vänja mig vid. Vi skaffade en vit schal som går i Downton Abbey anda, så helt bar blir jag ändå inte!

Balkongsblommor

Visst är den här snygg? Det ser ut som om jag hade fotat den från marken, men det är nog bara från krukan :)

Förberedelserna inför studentfesten är i full gång! Förra veckoslutet fixade vi balkongen. Nu är den städad och doftar helt underbart! Varför? Jo, eftersom vi köpte nya blommor! Åååh, vad jag älskar dem! Vi har både ljusröda och hotpinka.

Tio dagböcker fullskrivna!

Det här var min allra första dagbok. Om jag inte minns fel så fick jag den av Rebecca!

Som du kanske vet, skriver jag dagbok varje kväll och har gjort det slaviskt i en vääääldigt lång tid. Tänkte att jag kunde skriva ett inlägg om det, eftersom folk alltid frågar mig om det :) 

Så här såg den ut, den allra första dagbokssidan jag skrev.

Så här många böcker har det blivit genom åren!

Det var i augusti, sommaren 2006, som jag beslöt mig för att börja skriva dagbok - och jag har gjort det ända sen dess! Då var jag 12 år och skulle snart börja högstadiet. Nu är jag 18 år och ska snart gå ut gymnasiet. Kontrast minsann! Mycket har mina dagböcker och jag varit med om under åren! De har tröstat mig i sorgliga tider, men också gett mig enorm glädje, eftersom jag alltid har gillat att skriva. Jag tror inte att mitt språk idag skulle vara lika bra idag utan alla dagbokssidor jag skrivit. Läser man mina dagböcker ända från början till idag skulle man märka att det är mycket mer än bara handstilen som har förändrats. Jag skriver både innehållsmässigt och stilistiskt sätt mycket bättre än jag gjorde för 5½ år sedan. Men framför allt, har jag utvecklats till att bli den unga kvinna jag är idag.

Här har jag klistrat in ett höstlöv

Här har jag klistrat in en biobiljett

Människor frågar mig också alltid hur jag har orkat skriva varje kväll. I början var det ganska svårt, men redan efter ett halvt år blev det en vana. Nuförtiden kan jag inte somna utan att ha skrivit dagbok. Att gå och lägga sig utan att ha skrivit dagbok existerar inte i min hjärna. Det är lika naturligt som att borsta tänderna varje kväll. Men det är klart att jag ibland är fruktansvärt trött, men på nåt sätt så piggnar jag alltid till medan jag skriver, och sen somnar jag direkt efter det. Också fast jag går och lägger mig efter midnatt räknar jag det som föregående dag, eftersom jag ändå skriver om den.

Den dagbok jag skrev i under 8:an

Människor frågar mig också varför jag gör det. Och ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt. I början hade jag en dröm om att jag om typ 30 år skulle hitta mina gamla dagböcker (som jag helt glömt bort) och sen minnas min ungdomstid. Men idag handlar det kanske mera om det att jag får skriva ner mina tankar, berätta om hur dagen varit och när något nytt/härligt/hemskt händer har jag någonstans att skriva ner det och senare minnas dagen. Jag har ju faktiskt varenda en dag nedskriven från hela högstadiet och nästan hela gymnasiet. Det är förresten ganska bra, för ibland när vi hemma talar om typ "Vilken dag var det som....?", då kan jag bara kolla upp det i mina dagböcker! :)

Jag har aldrig låtit någon annan läsa mina dagböcker, de är alldeles för fyllda med hemligheter och mina personliga tankar, men såklart även en massa pinsamma saker jag har varit med om. Men jag kan ibland läsa upp utdrag från dem. Här är ett utdrag från min första dag i gymnasiet: (jag har inte ändrat på något, inte ens stavfel!)

" Tisdagen den 18 augusti, 21.30, i mitt rum:

Kära Dagbok! 

Jag har överlevt min första HIGH SCHOOL-/gymnasiedag! :) Hihi. Jag är mycket NÖJD! Det gick bra! Jag var nog lite nervös när jag for iväg hemmifrån med cykel. Men jag kom i tid och Elsa väntade på mig. Vi hann prata en liten stund, men sen blev vi alla visade in i jumppasalen. Rektorn pratade på om olika regler och sånt. Sen fick vi gå därifrån tillsammans med vår grupphandledare och klass. Läraren heter Annika, är moddalärare och trevlig. Min klass verkade helt okej också. Tutorerna presenterade varandra och sedan satte vi igång med en namnlek. Man sku säga sitt namn och något som man tycker om som börjar på samma bokstav och sen alla före en själv. Där var en jätte snygg typ som sa: "Jag är Niklas och jag tycker om NAKNA KVINNOR!!!"Vilken typ! :o Jag antar att han och Tomson kommer att finna varandra. Men det var en bra lek för jag fick reda på allas namn. Där fanns av alla sorter. Lissun, pojkgangstrar, nördiga pojkar, "hyggliga" killar och "hyggliga" flickor. Och en flicka och en pojke som bara talade finska med varandra och hade svarta kläder med nitar. Jag "siktade" mig genast in på den andra Hannan, hennes syster, en Bella och en Isabella. (...) När det blev lunchrast så visste jag inte riktigt var jag skulle sitta. Men jag tog mod till mig och gick efter Hanna, Sylvia, Bella och Isabella. Hanna började genast prata med mig och fick mig att känna mig välkommen. Hon är jätte trevlig! :) (Vad är det med mig och Hannor?) Bella var också helt kiva. Jag hängde med dem på rasten också. " 

Det fortsätter egentligen, men det skulle bli för långt att skriva allt. Lite nolo är det nog att jag trodde att Stella hette Bella...

Om det är något "större" som hänt brukar jag "highlighta" det viktigaste ordet!

Och i förrgår skrev jag ut min 10:onde dagbok, som jag hade haft i nästan ett år. Tänk, TIO DAGBÖCKER HELT FULLSKRIVNA!!! WOW! Nu är det bara att fortsätta på den elfte! Sluta vet jag inte när jag kommer att göra, men antagligen förr eller senare. En tanke har varit att jag ska skriva ända tills jag gifter mig, men jag vill ju förstås också skriva om bröllopet, bröllopsnatten, den första gifta dagen, äktenskapet.... så det är inte en så bra idé att sluta då. Den som lever får se!

Beslutsångest

Vad ska jag göra, är en fråga man ofta måste ställa sig under livets gång. Just nu är det en sån gång. Jag vet att det inte har någon skillnad att jag skriver det här på bloggen, ingen kommer ändå att hinna lämna en kommentar innan beslutet ska fattas, men jag vill ändå få mina tankar nedskrivna. Nu kanske du tror att det handlar om något livs-förvandlande beslut, men så är inte fallet. Varsågod, välkommen till Hannas tankevärld:

Jag tvekar om jag ska fara på en fyra dagars ungdomshelg eller inte. Jag hade hoppats att någon av mina jämnåriga vänner skulle komma med, men ingen kunde eller var intresserad. Den enda som är på väg dit av mina vänner är Ellen, som är ca 10 år äldre än jag. Enligt evenemanget på facebook skulle jag vara yngst, och närmast i min ålder skulle en 21:åring vara. Ska jag låta min blyghet kommer i vägen? Ska jag skippa helgen bara för att jag är rädd för att bli ensam? Det är ju ändå Jumijärvi det handlar om, paradiset på jorden, där ingen någonsin blir lämnad utanför! Det är ju inte så att jag inte känner de där människorna, jag har aldrig bara umgåtts med dem eftersom åldersskillnaden varit för stor (de flesta anmälda är närmare 30 år). Jag har dessutom aldrig kommit hem från ett läger på jumi och tyckt att det var dåligt, snarare att det var mycket bättre än det förra. Men då hade jag alla mina vänner med mig. Dessutom sa Ellen igår först att hon skulle komma och vi skulle köra dit tillsammans, men senare kom hon på att hon har en konsert på lördag som hon måste gå på, så hon skulle lämna mig ensam i en och en halv dag. Jag skulle antagligen tvingas åka tåg ensam hem , något som jag inte vill. Det är förövrigt veckoslutet före mitt stora inträdesprov...   
Jag vill dit so badly, men samtidigt so not. 

Och by the way, det är sista anmälningsdagen idag.

Vad ska jag göra???