KÖRKORT!

Äntligen. Äntligen. Äntligen. 

Jag har fått den lilla patetiska lappen. Med den med mig + mitt pass har jag rätt att göra bil. 

Äntligen.
 
Ni har ingen aning om hur mycket blod, svett och tårar som har krävts för att jag ska få den där lilla papperslappen. Seriously.

Jag ska säga sanningen. Jag kom igenom på mitt tredje försök. Tredje. Det kommer förevigt att följa mig. Precis alla som jag talat med om bilskolan har genast berättat om sin egna upplevelser från inssin. Alla jag talat med har kommit igenom på antingen den första eller den andra gången. Men inte jag. 

När jag den andra gången blev underkänd kände jag mig rent ut sagt skit. Inför den tredje gången bytte jag taktik. Jag slutade psyka mig själv och sköt undan alla tankar och oro inför det kommande provet. Jag slutade också prata om det med folk, jag undvek helt det ämnet. Ville inte höra andra beklaga sig och se (fejk-)sorgsna ut. Det fanns bara en person som jag ville tala med och det var Elsa. Vi började samtidigt i bilskolan och vi känner båda läraren. We're in it together. Jag bad också till Gud på ett helt annat sätt under den här tiden innan provet. Sök först hans rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

Och guess what? Det funkade. I och med att jag inte gjorde de till en så stor grej var jag mindre nervös och hade inte lika stor press på mig själv. Jag hade på ett sätt förberett mig för att misslyckas igen. Det kanske låter som en dålig strategi, men jag visste att jag måste göra det. Om jag igen skulle ha blivit underkänd skulle jag ha klarat av det den här gången, utan min "psykning" skulle jag ha kraschat totalt. 

Nå hur gick inssin då? Den gick ... bra. Faktiskt. Jag var nervös, men klarade av att göra allt. Motorn stannade några gånger, men det berodde på att jag var så nervös. Det var typ det värsta som hände. Jag var livrädd för parkeringen (det som gjorde att jag blev underkänd första gången och det som var den näststörsta orsaken till att jag blev underkänd den andra gången), men allt jag behövde göra var att köra rakt in i en ruta på besiktningsgården. Phew. När inssigubben sa att jag blivit godkänd kunde jag inte fatta det. Det roliga var det att den här inssigubben var finsk. Jag hade beställt provet på svenska, men det första han sade när han satte sig i bilen var att "nog klarar du väl av det finska språket?" (på finska förstås). Och då blev jag lite i panik. Men jag tänkte: "Nä, nu sjutton också! Jag har beställt provet på svenska och då ska det vara på svenska!" så jag svarade honom alltid på svenska fast han frågade på finska. Rätt ska vara rätt. Men han sa faktiskt vägdirektionerna på svenska, men allt annat körde han på finska. Lite ironiskt är det ju, att jag gjorde en stor grej av att göra provet på svenska, men sen ändå blir jag godkänd av en man som knappt kan skilja på vänster och höger på svenska. Gud har humor :)

När det verkligen gick upp för mig att jag blivit godkänd fick jag världens största leende på mina läppar som inte ville gå bort. Jag måste dölja mina läppar i handen för att min bilskolelärare inte skulle se hur glad jag egentligen var. Han tog mig riktigt i handen och gratulerade mig. Han var väl glad att äntligen bli av med sin jobbigaste elev, haha. 

När jag kom hem var mitt leende fortfarande lika brett. Det gick från ena öra till det andra. Jag kan inte förklara hur stolt och glad jag är. Jag började min teori i november och nu, i juni, har jag körkort. Alla gratulationer på Facebook gjorde mig ännu gladare. Det är alltid roligt att se att andra delar ens glädje fast det bara är i form av en like på Facebook. Ni värmer mitt hjärta, och det tackar jag för.

Äntligen har jag körkort!!! Hallelujah!