Home sweet home

Härmed meddelas högtidligen att VI ÄR TILLBAKA. Efter 24 nätter någon annanstans är vi tillbaka hemma. WE'RE BACK.

Vår renovering är så gott som färdig och vi har flyttat hem igen. Och jag kan lova dig att allt är jättefint. De utlovade bilderna får vänta på sig, eftersom vi fortfarande har huset upp-och-ner. 

Golvet, väggarna, dörrarna och skåpen är färdiga men alla våra saker är nerpackade i antingen plastsäckar eller flyttlådor. Eftersom mitt rum blev klart först flyttade vi in alla saker från Gustavs rum och vardagsrummet dit för att de rummen skulle kunna bli färdiga. Jag har fortfarande en massa möbler och saker i mitt rum som inte ska vara där, vilket är irriterande. Men jag har i alla fall fått sängen placerad på sin nya plats och jag har en gång som gör att jag kan ta mig från den ena sidan av rummet till den andra. Men fortfarande har vi mycket kvar att göra.

Det är konstigt vilka saker man saknar medan man är borta hemifrån. Jag saknade saker som t.ex. min tvättsvamp, mina parfymer och mina dagböcker. Plötsligt får man en idé; "hej det där skulle jag vilja göra/använda/kolla upp", men så slår det en att den saken är nerpackad och att man inte har någon aning om var den är. Sånt suger. Men allra mest saknade jag nog ändå wifin. Jag är helt beroende av min dator så det har verkligen varit svårt att bara få kolla FB, bloggen, Tumblr och e-mejlen två-tre gånger i veckan och då bara en kort stund. I början använde jag min telefon, men insåg snabbt att jag överskridit min limit --> måste betala extra. Såg en bild på Tumblr som fick mig att le som handlar om just det här: 

Källa: tumblr

For all you nerds out there. Inte home is where your heart is utan home is where your wifi automatically connects. Klockren. 

 Som helhet måste jag nog ändå erkänna att hela den här renoveringsrumban har varit ganska rolig. Det är roligt med positiva förändringar. I början kom vi ofta hem för att kolla hur långt arbetet hade kommit, andra hälften av tiden satt vi och drömde om hur det skulle komma att se ut. När allt är färdigt återstår det att fundera vart man ska sätta sina saker och hur man ska ändra om i rummet. Jag kommer ofta på mig själv med att bara sitta och titta på hur fina mina tapeter är eller hur kul det är med ett nytt klädskåp. Ack, så fint! I can't wait for you all to see it! 

Körkortsfirande och landefarande

Så här såg kortet ut som jag fick av mina föräldrar: 

 

Så här såg kakan ut:

Under midsommarhelgen far vi till Tonttis (vårt lande). Det ska bli helt superskönt! Har bara varit där en gång hittills under våren/sommaren, så jag ser verkligen framemot det! På måndag börjar jag jobba. Vi hörs!

KÖRKORT!

Äntligen. Äntligen. Äntligen. 

Jag har fått den lilla patetiska lappen. Med den med mig + mitt pass har jag rätt att göra bil. 

Äntligen.
 
Ni har ingen aning om hur mycket blod, svett och tårar som har krävts för att jag ska få den där lilla papperslappen. Seriously.

Jag ska säga sanningen. Jag kom igenom på mitt tredje försök. Tredje. Det kommer förevigt att följa mig. Precis alla som jag talat med om bilskolan har genast berättat om sin egna upplevelser från inssin. Alla jag talat med har kommit igenom på antingen den första eller den andra gången. Men inte jag. 

När jag den andra gången blev underkänd kände jag mig rent ut sagt skit. Inför den tredje gången bytte jag taktik. Jag slutade psyka mig själv och sköt undan alla tankar och oro inför det kommande provet. Jag slutade också prata om det med folk, jag undvek helt det ämnet. Ville inte höra andra beklaga sig och se (fejk-)sorgsna ut. Det fanns bara en person som jag ville tala med och det var Elsa. Vi började samtidigt i bilskolan och vi känner båda läraren. We're in it together. Jag bad också till Gud på ett helt annat sätt under den här tiden innan provet. Sök först hans rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

Och guess what? Det funkade. I och med att jag inte gjorde de till en så stor grej var jag mindre nervös och hade inte lika stor press på mig själv. Jag hade på ett sätt förberett mig för att misslyckas igen. Det kanske låter som en dålig strategi, men jag visste att jag måste göra det. Om jag igen skulle ha blivit underkänd skulle jag ha klarat av det den här gången, utan min "psykning" skulle jag ha kraschat totalt. 

Nå hur gick inssin då? Den gick ... bra. Faktiskt. Jag var nervös, men klarade av att göra allt. Motorn stannade några gånger, men det berodde på att jag var så nervös. Det var typ det värsta som hände. Jag var livrädd för parkeringen (det som gjorde att jag blev underkänd första gången och det som var den näststörsta orsaken till att jag blev underkänd den andra gången), men allt jag behövde göra var att köra rakt in i en ruta på besiktningsgården. Phew. När inssigubben sa att jag blivit godkänd kunde jag inte fatta det. Det roliga var det att den här inssigubben var finsk. Jag hade beställt provet på svenska, men det första han sade när han satte sig i bilen var att "nog klarar du väl av det finska språket?" (på finska förstås). Och då blev jag lite i panik. Men jag tänkte: "Nä, nu sjutton också! Jag har beställt provet på svenska och då ska det vara på svenska!" så jag svarade honom alltid på svenska fast han frågade på finska. Rätt ska vara rätt. Men han sa faktiskt vägdirektionerna på svenska, men allt annat körde han på finska. Lite ironiskt är det ju, att jag gjorde en stor grej av att göra provet på svenska, men sen ändå blir jag godkänd av en man som knappt kan skilja på vänster och höger på svenska. Gud har humor :)

När det verkligen gick upp för mig att jag blivit godkänd fick jag världens största leende på mina läppar som inte ville gå bort. Jag måste dölja mina läppar i handen för att min bilskolelärare inte skulle se hur glad jag egentligen var. Han tog mig riktigt i handen och gratulerade mig. Han var väl glad att äntligen bli av med sin jobbigaste elev, haha. 

När jag kom hem var mitt leende fortfarande lika brett. Det gick från ena öra till det andra. Jag kan inte förklara hur stolt och glad jag är. Jag började min teori i november och nu, i juni, har jag körkort. Alla gratulationer på Facebook gjorde mig ännu gladare. Det är alltid roligt att se att andra delar ens glädje fast det bara är i form av en like på Facebook. Ni värmer mitt hjärta, och det tackar jag för.

Äntligen har jag körkort!!! Hallelujah!

Renovering & Sveaborg

Jag har glömt att berätta en sak för er. Vår renovering har äntligen börjat! Vi fick lite försmak på det hela när det två veckor innan hittades en vattenläcka i vår tambur. Det resulterade i bygg-gubbar som stökade och förde oljud och som framför allt satte upp en vägg av plast mellan vardagsrummet och tamburen. Förutom att det var svårt att komma in och ut ur lägenheten, måste vi tömma hela tamburen och torkskåpet och hela vårt porslinsskåp (som är på andra sidan tamburväggen). De pluggade ut diskmaskinen, vilket betyder att vi inte har något vatten i köket eller kan diska. Därför har vi de senaste två veckorna ätit på papperstallrikar för att spara disk. Till råge på allt satte de in en stor maskin i tamburen som brummade dygnet runt. Så livet under de där två veckorna var allt annat än bekvämt. Nu är tack och lov den brummande maskinen borta, men vi har fortfarande allt annat kvar. 

 Förra veckan satte istället den riktiga renoveringen i gång. Vi måste tömma hela vardagsrummet, så alla möbler och saker har vi förstås flyttat in i våra andra rum. Det var knappt så att jag inte kom fram till min säng. Bygg-gubben väsnades och spelade musik, så det var inte så trevligt att bo hemma. Därför beslöt vi oss för att flytta bort därifrån, till min mosters lägenhet som de inte behöver. När vi kom hem från lande på söndag kväll tömde vi mitt och mina föräldrars rum, eftersom de stod på tur till nästa. Det tog hela kvällen eftersom vi har så arma mycket saker. Vi började omkring halv sju-tiden och var färdiga först klockan ett på natten. Så mitt rum gick från att vara proppfull till nästan helt tomt. Från det ena extrema till det andra. Det har nog inte varit så tomt där sen 1995, då vi flyttade in!

Plastväggen.

Så här såg mitt rum ut medan vardagsrummet renoverades (här syns inte ens alla saker)

... och så här såg vardagsrummet ut.

Det är jobbigt att bo i en resväska och inte ha alla sina saker och kläder med sig, men här i Olars kan vi vakna när vi vill, laga mat och diska. Det är lite trångt (två rum och kök) men det är ändå bättre än det kaos vi har hemma. Jag litar på att det i slutändan ändå kommer att vara värt det. 

Från Sveaborg

På onsdag hade vi den sista Grani Youth gången. Det firade vi med att fara på utflykt till Sveaborg. Det var jättekul! Vi hade picknick på klipporna och umgicks. Det var härligt väder och bara njöt av att det är sommar och av varandras sällskap. Kommer att sakna de där filurerna under sommaren. Vad ska jag nu göra med mina onsdagskvällar? :)   

Kan redan nu varna att det inte blir så aktivt bloggande de här kommande dagarna eftersom vi inte har nåt WiFi i Olars. Jag har visserligen nät på min telefon, men jag kan inte skriva inlägg med den, och dessutom har jag redan använt så mycket att jag kommer att vara lite sparsam med nätet den här månaden. Försöker ändå komma åt nät när jag kan. Men håll ut! Senast om två veckor borde vi vara tillbaka i vår (förhoppningsvis) nyrenoverade och fina lägenhet. När allt är färdigt lovar jag att jag ska visa before and after -bilder :) 

Your life begins at the end of your comfort zone

På fredag kväll for jag iväg på Rebeccas examensfest med väldigt låga förväntningar. Eftersom ingen annan i min familj kunde/ville komma med (vi är alltså familjebekanta med Rebeccas familj) var jag som enda representant där. Och jag trodde att jag inte skulle ha någon att prata med. Men så fel jag hade. Det blev en jätterolig fest! Jag förvånade mig själv enormt den kvällen eftersom jag var helt supersocial och pratade med en massa trevliga människor. Nu när jag tänker efter tror jag att faktiskt pratade mera med helt obekanta människor än med sådana jag känt länge! (Jag brukar vara väldigt blyg gentemot obekanta människor, bara så du vet). Ibland är det bra att stiga ut ur sin lilla trygghetszon.  Your life begins at the end of your comfort zone.

På lördag blev det en tidig avfärd. Gustav skulle nämligen ha sin skolavslutning. Jag och pappa måste följa med så att vi sedan direkt kunde hoppa i bilen. Det kändes bitterljuvt att vara tillbaka i min gamla skola. Jag satt och tänkte på hur det var för exakt ett år sen i samma jumppasal (då jag blev student). Men stolt var man ju nog när brorsan fick två stipendier, varav det ena var elevkårsstipendiet (9:orna röstar på en person som de tycker är allas vän och alltid är hjälpsam). Med tanke på hans historia i Mattliden kändes det säkert som en stor seger att få ett av de finaste stipendierna. 

Så fort de sista tonerna av Den blomstertid nu kommer klingat av hoppade vi i bilen och styrde kosan mot Karleby. Ca 6½ timme senare var vi framme och deltog i min kusins studentfest. Det var också en jättefin fest. När gästerna for blev vi kvar där eftersom vi ju skulle sova hos dem. Nästa dag var det tänkt att vi skulle fara hem, men bilen fick något problem så vi måste ringa till nån typ som de kände som kom och fixade den. Det tog ändå så pass lång tid att vi inte kunde köra hem samma dag. Så vi fick en dag extra. Det var roligt! Det var shorts-varmt och ljuvligt väder. Jag och mina kusiner spelade säkert 100 gånger mölkky och var ute säkert 50 % av dagen. Härligt. På kvällen spelade vi Hands up och skrattade så mycket att vi grät, och kollade på härliga Marley & Me.  Nästa dag väckte pappa oss supertidigt, så att vi startade kl. 07.06. Det blev en bilfärd som aldrig tycktes ta slut. Vi körde långsammare och tog en omväg, så först 8 timmar senare kom vi till Esbo. Men fram kom vi. Vad vi gjorde sen tror jag att jag skriver om i nästa inlägg.