Hej!
Det är konstigt det här med sömn. Jag gick och lade mig först klockan ett på onsdag och hade väckning nästa dag 05:40 (jag skulle på morgonbön kl.7), vilket betyder att jag fick under fem timmars sömn. Jag var galet trött när jag vaknade, men for ändå iväg och orkade hålla mig vaken. När jag kom efter nio-tiden kastade jag mig på sängen, men hann egentligen bara sova fem minuter. Jag vet inte vad som hände under de där fem minutrarna, men jag var inte trött resten av dagen! Otroligt att också bara en fem minuters powernap kan ha så stor effekt!
Förra veckan och den här har jag haft två stora deadlines. Jag är så pass bra på prokrastinering att jag började alldeles på tok för sent med dem båda! Det innebar bland annat att jag måste sätta varje vaken minut under veckoslutet på den ena deadlinen. Och nästan hela den här veckan på den andra deadlinen. Det har varit extra jobbigt eftersom jag hade en finsk bok (som jag nämnt tidigare) som jag måste läsa, vilket tog lång. Du vet ju att jag är dålig på att prata finska, tänk då också på att jag seriöst inte har läst nästan nån finska alls sedan tvåan i gymnasiet (sen 2011). Jag vet, jag vet, det är nyttigt och blablabla ... men jag gillar det ändå inte.
Och vad har Taylor Swift med det här att göra? Absolut ingenting. Jag vill bara prata om henne. Alla har väl hört "Shake it off" som kom ut för ett tag sen, och jag måste säga att jag gillar den jättemycket. Och nu har dessutom hennes nya album "1989" kommit ut, men jag har bara hört "Into the Woods". Men all hype runt henne fick mig att tänka tillbaka på hennes gamla sånger. Jag vet inte om du är medveten om det, men jag var ett ganska stort Taylor Swift-fan när jag var 15-16 år. Jag lånade hennes "Fearless" album av en kompis och lyssnade mycket på det. Hennes lyrics har alltid talat till mig. Det är förstås en sak som har förändrats med hennes nya poppiga sound. Bakers gonna bake bake bake ??? Kom igen! Bättre än så kan du Taylor! Nå, hur som helst så gillar jag henne. Hon är inte som vissa andra (*host* Miley Cyrus *host*) som förändrats och som tror att det enda sättet att bli populär är att klä av sig. Taylor står för goda värden och det gillar jag. Och så gillar jag ju hennes klädstil. Rött läppstift är så snyggt. Kommer hon nångång på turné till Finland kommer jag definitivt att beställa biljetter!
Jag tänkte att det var dags att berätta lite mera om Studentmissionen, eftersom så få av mina vänner verkar veta vad det egentligen är.
Studentmissionen är alltså en kristen förening som samlar kristna studerande i Helsingfors, Åbo, Vasa och Jakobstad. Jag har den här hösten deltagit i Helsingfors studentmissions verksamhet.
Att jag överhuvudtaget gick med i det här är lite av ett mirakel. Jag som aldrig frivilligt brukar utsätta mig själv för nya människor (nu låter jag som en eremit haha). Ända sedan jag började studera (hösten 2012) har jag hela tiden nog tänkt att jag ska gå med, men det blev aldrig av eller sen hade jag något annat. Jag var en gång på ett möte i januari 2013, men då kände jag mig rent ut sagt inte välkommen (alla kände ren varandra och ingen tog någon notis om mig), så jag tänkte att jag nu hade prövat Studentmissionen men att det inte var min grej. Spola fram till hösten 2014 (nu) och jag såg inte mera nån orsak till att inte ge det en ny chans.
Så jag for iväg till Studentmissionens "startfest", som det hette. Jag hade på något sätt fått med mig min kompis Elsa, vilket var skönt eftersom hon gav mig lite moraliskt stöd. Jag var fruktansvärt nervös, men allt sånt rann av mig så fort jag satte foten innan för dörren eftersom jag blev mycket varmt välkommen. Stämningen var livlig och det låg mycket förväntan i luften. Jag talade med en massa nya människor den där första gången och var hur social som helst. Och jag kände direkt: här hör jag hemma. Där var människor som var som jag, just det jag saknat i så många år. Kristna studeranden i min ålder. Jag har fortsatt gå på måndagssamlingarna och det har varit mycket givande på det sociala planet, men också på det andliga planet. På måndagssamligarna sjunger man lovsång, vilket många kristna tror jag tar för givet. Det kanske låter konstigt, men jag har aldrig upplevt regelbunden lovsång. Det har varit nån lovsångskväll nu som då, som jag sedan har tvingats "leva på" i några månader. Jag har aldrig sjungit lovsång varannan måndag. Förrän nu.
Förutom måndagssamlingarna har jag också gått med i liten grupp som samlas till bön KLOCKAN SJU på tisdagar. Jag gick med i den eftersom det var den enda gruppen som Studentmissionen startade i höst som presenterades som intresserade mig. Så jag tvingar mig själv att varje tisdag stiga upp 05:40 och fara i väg på morgonbön. Men fast jag inte är någon morgonmänniska så tycker jag att den här gruppen är värt det. Den har gett mig mycket andligen, t.ex. en starkare vilja att söka Gud också hemma.
Förutom måndagssamlingarna och morgonbönen har jag gått med i ytterligare en verksamhet. En lifegroup. Det här beror på att de presenterade lifegroupen några veckor senare efter att de presenterat morgonbönen. Skulle de ha blivit presenterade samtidigt skulle jag utan tvekan ha valt lifegroupen över morgonbönen, men eftersom jag redan är med i morgonbönen och vet att det är bra, har jag nu båda grupperna på gång. En lifegroup är det jag allra allra mest har längtat efter. Det är alltså en grupp för bara flickor där man samlas en gång i veckan och delar livet med varandra. Man ska få vara precis sig själv och stämningen ska vara sådan att man vågar berätta precis hur man mår (och inte bara "jodå, allt är bara bra"). Man kan också läsa Bibeln, diskutera, be och lovsjunga. Vi har hittills haft tre stycken "lära-känna-varandra-träffar" och har alltså inte satt igång ännu på riktigt. Problemet var det att det var 14 stycken som anmälde intresse, vilket är på tok för många för att vara i en grupp, vilket betydde att vi måste dela på oss i två grupper. Vi delade in oss igår och jag ser framemot att börja lifegroupen på riktigt nästa vecka.
Och nu kanske du undrar, Hanna, varför gör du allt detta? Jo, det ska jag tala om för dig. De två senaste åren har jag varken haft kristna vänner (i alla fall sådana som bor här - Ida du är för långt borta, men du är fortfarande min vän!) som på riktigt tror på Gud eller ett kristet sammanhang där jag får utvecklas i min tro = en församling. Jag har ju haft min hemförsamling, men den räknas inte riktigt. Allt detta påverkade mig i mitt kristna liv, och jag insåg att jag inte var så speciellt kristen längre. Förstå mig rätt nu, jag har aldrig släppt mina grundläggande värderingar (att Gud finns, att inte svära osv.) ... men Gud var inte nummer ett i mitt liv längre. Min tro var något som jag satte på hyllan och som stod och samlade damm, och som jag bara plockade fram vid valda tillfällen. Detta är sanningen. När jag insåg detta insåg jag samtidigt att jag måste göra något åt det. Det fick inte fortsätta så här. Och det är därför jag bestämde mig för att ge Studentmissionen en andra chans.
Ajabaja Hanna, nu har det igen gått över en vecka sen jag senast skrev! Hoppas ni har tålamod med mig fast jag skriver så sällan nuförtiden!
Det har blivit höst, som du säkert har märkt. Jag måste nog erkänna att jag gillar hösten, trots att det är "förgänglighetens tid" (förra årets litteraturstudier spökar ännu i mig). Den är som vackrast nu när träden ännu har löv, så jag ser till att uppskatta det nu.
Förra veckan var det Galna Dagarna (ganska svårt att missa det om man bor i Helsingforsregionen) och jag löpte nästan amok! Blev alldeles vild när jag såg pockethögarna i Akademen. Där var flera böcker på rea som jag gått och dreglat över i flera veckors tid! Ett paradis för bokmalen i mig! Jag kom hem med fyra pocketar och tre filmer från min första rond. Den andra ronden kom jag hem med två stycken Rimmel puder (Stay matte pouder kan förövrigt rekommenderas), lösgodis och en mössa. Mycket lyckade shoppingturer med andra ord!
-Gone Girl (Gillian Flynn) - triller som är mycket hajpad just nu (nyligen som film)
- Egenmäktigt förfarande (Lena Andersson) - vann Augustipriset 2013 (Sveriges finaste litterära pris)
- Den store Gatsby (F. Scott Fitzgerald) - klassiker från 1920-talet
- Boktjuven (Markus Zusak) - superkänd bok jag läste i gymnasiet som följt med mig än idag
- The key to Italy- vet ingenting om filmen men verkar intressant, torde vara "indie"
- Great Expectations - klassiker
- The great Gatsby i filmtappning
Med andra ord har jag kommit hem med mycket s.k. "skryt-litteratur" och "skryt-filmer". Jag läser inte dessa klassiker och högt skattade böcker för att imponera på någon, utan för mitt stora nöjes skull. Det är nog mina litteraturstudier som påverkat mig. Jag gillar att nu som då läsa en deprimerande och dramatisk bok eftersom sådana säger mycket mer om livet än någon ytlig romcom nånsin gör (säger inte att jag inte skulle gillar romcoms). Min smak har liksom bara ... förfinats. Ja, det var rätt ord. Förfinats.
Studierna rullar på som vanligt. Ett stort orosmoment har/hade jag på senaste tiden. Nu är det nämligen första gången som finskan kommer emot mig. I min pedagogikkurs ("Individ och samhälle") måste vi läsa ur en finsk bok som är alldeles dötråkig och har oändligt långa meningar som aldrig tar slut. På finska. Med ett akademiskt språk. Jag upprepar: på finska.
Jag kan inte finska, jag pratar inte finska mer än några ord i veckan, hur ska jag då klara av den här boken?!? Vi hade ca 30 sidor att läsa till i dag och förvånansvärt nog klarade jag av att läsa dem. Det tog dubbelt så lång tid som det vanligtvis skulle ta, och jag måste skriva anteckningar (halvt översätta samtidigt) om allt, men det gick. Jag missade säkert en hel del, men jag förstod i alla fall helheterna och det var det viktigaste. Det är jag mycket tacksam för. Jag hoppas jag i fortsättningen också kommer att klara av det här!
Ha en bra vecka hörni!
