Jag har alltså sökt till ämneslärarutbildningen och kommer att gå på intervju i april.
Nu kanske en del undrar: "WHAAT?! Jag tyckte hon alltid sa att hon inte skulle bli moddalärare?!?!" Och där har ni alldeles rätt. I två års tid har jag gått omkring och sagt till alla som frågat: "Nej, jag ska inte bli modersmålslärare" (det är standardfråga nummer ett när jag talar med nån om mina studier).
Men nu har jag ändrat mig. Eller nästan i alla fall. Det var nämligen dags för mig att söka in till ett tredje biämne, som jag alltså kommer att studera hela nästa år, och då insåg jag att mina alternativ var ganska få. Jag kan nämligen inte finska tillräckligt bra för att kunna studera på finska, och då betydde det att jag hade väldigt få svenska möjligheter kvar. Och jag var som sagt i valet och kvalet om jag ville söka in dit eller inte. Jag vill fortfarande mer än något annat jobba med språkvård ( ="rätta" texter), men jag har kanske insett att jag inte kan bygga hela min framtid på att få jobb som språkvårdare eftersom tjänsterna är så få inom den svenska branschen här i Finland. Därför har jag valt att ha ett plan B -alternativ, och det är här ämneslärarutbildningen kommer in i bilden.
Naaw ... |
So there you go. Jag ska utbilda mig till lärare ändå fast jag var så emot det i början. Vad lär vi oss av det här? Jo, att livet kan förvåna en och sätta en i situationer man aldrig trodde man skulle hamna i, samt att människor kan förändras.
Ps. Det här betyder att jag i något skede av mina studier måste fara till Vasa i sex veckor! Ds.