Min första egna svenska ordbok!

Man vet att man är insatt i det ämne man studerar/alternativt en nörd/alternativt galen när man köper en svensk ordbok trots att man inte behöver det - för att man själv vill det.

It's a winter wonderland

(Suddiga bilder ...)

Det var länge sen jag hade gjort en naildesign senast, så det var riktigt roligt. Den var dessutom ganska enkel. Bara blå bakgrund och vita snöflingor (lönar sig att använda ett vitt nagellack med tunn pensel)! Om inte alla snöflingor blir bra eller likadana kan man alltid skylla på att ingen snöflinga är den andra lik i verkligheten heller.

Downton Abbey-syndromet

Om det fanns ett Downton abbey-syndrom skulle jag utan tvekan ha det. Just nu befinner jag mig i ett post-Downton Abbey-tillstånd.

Jag är ingen läkare, men skulle jag vara det skulle diagnosen bli : Person som älskar tv-serien "Downton Abbey" lite för mycket, vilket leder till överdriven konsumtion av andra böcker och filmer som tangerar samma ämnen som DA/alternativt utspelar sig under samma tidsepok. Det finns två faser: pre-DA och post-DA. I den förstnämnda fasen längtar personen alldeles otroligt mycket efter att DA ska börja igen på tv, och i den sistnämnda fasen är personen mycket olycklig över att DA inte mera visas på tv och kompenserar med en massa böcker i ämnet för att dränka sina sorger.


 ...



 ...



 ...



Ni som inte förstod mitt ynkliga försök att vara rolig kan kanske förstå det här bättre:
Ända sedan det sista avsnittet av DA visades på tv har jag känt en brinnande passion för tiden 1900-1920 och kastat mig in i en massa litteratur kring tidsepoken. Jag har läst skönlitteratur, men också även facklitteratur, vilket är ett område som fortfarande är lite outforskat för mig. Jag hade inte fattat förut att man faktiskt kan läsa faktaböcker bara för sitt höga nöjes skull. Nu vet jag det mesta om överklassen i England (under den perioden), första världskriget, tjänsteliv och en hel del om de personer som på riktigt har bott i Highclere caste (Downton Abbey-huset). För alla er andra som också drabbats av denna förfärliga  trevliga sjukdom har jag nedan sammanställt en lista på böcker jag har läst/läser som bäst/ska läsa som handlar om just detta.

Källa Bok jag läser på just nu (facklitteratur skrivet på ett skönlitterärt sätt)

Helt bra bok, men inte någon tio poängare (Skönlitteratur)

Bok som jag spontanköpte på Akademens rea (fick den för ett svinbilligt pris!). Har dock inte hunnit läsa den ännu. (Facklitteratur)

Har inte hunnit läsa den ännu men den verkar lovande ... (Skönlitteratur)

Och förstås denna bok ... Åh, så jag älskade den! Läste den för cirka en månad sedan och fick många aha-upplevelser. (Facklitteratur)

Jag ser framemot hösten 2013 då DA season 4 kommer att komma till våra finska tv-rutor.

Detta gör man som Nordiska språk-studerande ...

I dag hade jag en väldigt intressant och "lepo" föreläsning. Eller ja, jag kan inte direkt kalla det en föreläsning. Lektionen gick ut på att vi lyssnade på bl.a. Leonard Cohen, opera, Marilyn Monroe, Rihanna och Lady Gaga. Jag skämtar inte. Vår uppgift var att beskriva deras röster.Kursen heter Röstvård och muntlig kommunikation. Det kändes väldigt absurt att sitta på en lektion och i tystnad titta på Rihannas "SOS" och sen analysera rösten. Det var alltså allt vi gjorde i 1 ½ timme! Glömde jag säga att vår lärare är 50+ och nickade med huvud i takt till musiken? 

Verkar i alla fall bli en lätt kurs :)

Jakobstadsveckoslutet

Om ni har läst det förra inlägget vet ni att jag och Elsa åkte upp med tåg till Jakobstad för att hälsa på Stella som har flyttat dit för att studera. Det var ett lyckat veckoslut på många sätt! 

Vår värdinna Stella :)

Elsa och jag

Vi gick på café och träffade Melina som också bor i Jeppis.

Här står hon framför det som förut varit kommunhuset (?)

Den sista morgonen hade vi tidig avfärd. Här syns Bennäs tågstation.

 Trött men lycklig kom jag hem på söndag. Nästa dag började studierna igen ...

Jullovet börjar gå mot sitt slut

Tänkte bara kasta in några rader och berätta att jag har slutat jobba, haft den här veckan ledig och på måndag börjar skolan universitetet igen. Sad but true. Men det har nog varit ett väldigt långt och (vissa delar) skönt jullov. 

Fast riktigt slut är jullovet inte ännu. Det här veckoslutet ska jag och Elsa fara upp till Österbotten, till Jakobstad, för att hälsa på Stella som studerar där. Ser framemot det! Ha det bra! Over and out. 

Ibland kan facebook-delningar vara en guldgruva! Läsvärt!

“A man sat at a metro station in Washington DC and started to play the violin; it was a cold January morning. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time, since it was rush hour, it was calculated that 1,100 people went through the station, most of them on their way to work.

Three minutes went by, and a middle aged man noticed there was musician playing. He slowed his pace, and stopped for a few seconds, and then hurried up to meet his schedule.

A minute later, the violinist received his first dollar tip: a woman threw the money in the till and without stopping, and continued to walk.

A few minutes later, someone leaned against the wall to listen to him, but the man looked at his watch and started to walk again. Clearly he was late for work.

The one who paid the most attention was a 3 year old boy. His mother tagged him along, hurried, but the kid stopped to look at the violinist. Finally, the mother pushed hard, and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. All the parents, without exception, forced them to move on.

In the 45 minutes the musician played, only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money, but continued to walk their normal pace. He collected $32. When he finished playing and silence took over, no one noticed it. No one applauded, nor was there any recognition.

No one knew this, but the violinist was Joshua Bell, one of the most talented musicians in the world. He had just played one of the most intricate pieces ever written, on a violin worth $3.5 million dollars.

Two days before his playing in the subway, Joshua Bell sold out at a theater in Boston where the seats averaged $100.

This is a real story. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste, and priorities of people.

The outlines were: in a commonplace environment at an inappropriate hour: Do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize the talent in an unexpected context?

One of the possible conclusions from this experience could be: If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing the best music ever written, how many other things are we missing?”