JAG HAR FLYTTAT HEMIFRÅN

Jag. Har. Flyttat. Hemifrån. 

Det känns fortfarande konstigt att skriva de orden fast det ren gått en tid. För exakt en vecka och  tre dagar sen flyttade jag alla mina saker till min nya bostad. Vi hade hyrt en paketbil och blev fullständigt utmattade av att bära ner alla mina tusen saker två våningar. Men jag fick det viktigaste med mig, och det var huvudsaken. 

Jag ska vara ärlig, det kändes nog inte så trevligt den första natten. Stort och skrämmande kändes det då som, och inte alls roligt eller spännande. Men man vänjer sig vid allt, och nu känns det inte lika stort och skrämmande mera. 

Vår lägenhet ligger nära havet och ligger ett stycke från centrum (tänker inte säga vilken stadsdel eftersom jag inte vill ha nån stalker på halsen). Men det finns relativt bra förbindelser med både buss och metro. Så ja, jag har blivit Helsingforsbo. Det i sig känns inte som någon stor sak, jag menar, Esbo och Helsingfors är ändå helt bredvid varandra. Jag vet att det gör min pappa alldeles "varm i hjärtat" (som han själv sade) att jag flyttat till Helsingfors eftersom han själv bott nästan 30 år i staden. Och visst känns det ju lite coolt att säga att man bor i en huvudstad. 

Jag bor alltså tillsammans med Elsa i en av HOAS studielägenheter. Huset är nybyggt (blev färdigt några dagar innan 2015) och vår lägenhet är ljus och 56,5 m2 stor. Vi har ett gemensamt kök och två skilda rum. Jag har dessutom ett klädrum (!) anslutet till mitt rum. Jag har helt själv fått välja hur jag ville inreda det. Mycket går i vitt, men jag har också blommiga, röda och beigea element. Det blev många resor till IKEA, och det har gått åt en massa pengar, men det är värt det eftersom det blivit så fint. Vi har under den gångna veckan skruvat ihop en massa möbler, och det enda vi ännu har ogjort är våra köksstolar (vi har pallar och en stol). Men det börjat som sagt arta sig nu. 

Jag måste ännu vänja mig vid det vuxna livet, och det känns som om jag inte riktigt är där ännu. Att diska, laga mat och tvätta kläder går ändå lättare än jag trodde, men det tar ändå emot. Ibland skulle det vara skönt att mamma skulle ropa "kom och äääääta" från köket och jag skulle få sätta mig vid ett dukat bord. Men de tiderna är förbi. Fast jag gillar ändå den frihet som det ger. Jag får äta vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Jag var tidigare rädd för ensamheten som en flytt bär med sig, men jag får ändå nu den sociala delen "fixad" genom att Elsa och jag pratar mycket med varandra när vi båda är hemma. 

Trots allt detta känns det som om jag för första gången är vuxen. Så där på riktigt. Jag har redan gjort en hel del grejer som mina föräldrar annars skulle ha fixat, t.ex. pratat med byggubbar som kom och fixade grejer i min lägenhet. Jag har också talat mer finska än tidigare, vilket jag antar är en bra grej. Och jag har betalat för en massa grejer som mina föräldrar förr skulle ha betalat.

Jag visar bilder när jag fått lägenheten ordnad och fotad, så håll er till tåls. En del av er får säkert så småningom inbjudan till vår stora tupare som vi ordnar i februari. 

VÄLKOMNA PÅ BESÖK!!!   
 

Att flytta och att bli vuxen

Guys. Det närmar sig. Jag har bara några få dagar kvar i Esbo och sen blir jag Helsingforsare. 

Flytten börjar för första gången kännas verklig. 

Jag har nu varit tre gånger i lägenheten och varje gång blir det mer realistiskt. Och idag när jag var där slog en tanke mig: jag kommer faktiskt att bo i den här lägenheten. 

Igår var jag till IKEA med min mamma och köpte skrivbord, bokhylla, taklampa, matta, gardiner och mindre saker. Igår tömde jag också majoriteten av mitt klädskåp i kassar som fortfarande står i mitt rum. Det känns så konstigt. Att plötsligt, efter 21 år (tekniskt sett 19 år) packa ner alla sina saker. De som alltid varit där. De ska nu byta hem och få en ny plats. Det känns väldigt konstigt. 

Jag oroar mig ändå allra mest för det ekonomiska. Jag har alltid haft ett konstigt förhållande till pengar och har faktiskt sparat i flera år. Så jag har ju pengar. Men ändå finns den där lilla irriterande rösten i bakhuvudet som viskar: tänk om dina pengar plötsligt tar slut, va? Vad gör du då?

Men det är ju klart, jag är ju också glad. Jag är glad över att jag får flytta in med min bästa kompis Elsa. Som jag skrev på hennes julkort, så skulle jag inte vilja göra det med någon annan. Hon känner mig och jag känner henne. Vi har varit med om så mycket tillsammans att en flytt ihop bara kan stärka vårt band ytterligare. Och tänk att hon från och med januari kommer att finnas på några meters avstånd och att vi kommer att dela ett kök. 

Jag ser också framemot friheten som den här flytten innebär. Jag vill vakna när jag själv vill, jag vill äta när jag vill, jag vill kunna sitta uppe på nätterna och kolla på Youtube om jag vill och jag vill vara ensam. Jag vill kunna bestämma saker själv helt enkelt. Jag känner att jag nu har blivit så gammal att mina föräldrar inte mera har samma rätt att säga åt mig vad jag ska göra. 

Jag har blivit vuxen (åtminstone delvis).   

Lucka 22: Vad tror du andra människor tänker om dig?

Jag vet inte riktigt. Det beror ju helt på vem det är jag möter. 

Är det en främling eller någon jag inte känner så bra, så hoppas jag att de tycker att jag är vänlig, artig, hjälpsam och noggrann. Det försöker jag i alla fall vara. Det finns alltid en risk att människor tycker att jag är tråkig/tyst  eller för reserverad. Jag hoppas att det inte är så. 

Jag försöker vara mig själv när jag träffar nya människor, men jag är den första att erkänna att det inte alltid är så lätt. 

Idag träffade jag faktiskt en av mina kompisars pojkvän för första gången, och eftersom jag var bland vänner blev jag plötsligt social, fnittrig och riktigt pratig. Ibland kan det få totalt motsatt effekt att träffa nya människor - jag blir tyst som en mus och sjunker in i mitt skal. Tyvärr. 

Men jag hoppas att du - ja, just DU - ändå har en bra uppfattning om mig!   

Lucka 5: Har du förändrats under det senaste året?

Både ja och nej. 

Jag tror att ingen förändrar sig totalt över ett år, man är ju ändå samma människa med vissa grundvärderingar man har livet ut. Och jag bor ju (hittills) på samma ställe, och har ganska långt umgåtts med samma människor. Så på det sättet nej. 

Men på ett annat sätt tror jag ändå att jag har förändrats. Lite i alla fall. One year older, one year wiser heter det ju, och jag tror nog att det stämmer. Jag har gjort saker det här året som jag lärt mig av. Ett helt simpelt exempel är att jag för ett år sen var en SUPERDUPERMEGA dåliga förare, men att jag nu bara är SUPERDUPER dålig på att köra bil. Baby steps, baby steps.  

Ett annat, lite "större" exempel är att jag tror att jag lärt mig att bli mer modig när det gäller att träffa nya människor. Under sommaren träffade jag flera nya människor på ett spontant sätt, och det fortsatte på hösten då jag gick med i Studentmissionen utan att känna en kotte.  

Yay för positiv utveckling!  

Ps. Jag ska försöka skriva de här "kalenderluckorna" lite tidigare på dagen. Tror att det här är det tidigaste jag skrivit - och då är klockan 23.00. Oops.

Könsneutral äktenskapslag

Kontroversiellt tema minsann. 

Ska jag verkligen kasta mig in i den här debatten? När jag vet vad majoriteten av mina läsare tycker? 

Ja, för jag har rätt till min åsikt lika mycket som du. 

Om du missat det, så röstade riksdagen alltså igår ja till medborgarinitiativet om en könsneutral äktenskapslag, vilket ger homosexuella rätten att gifta sig. 

Och vad är min åsikt? 

Mitt svar är: jag vet inte. 

En del av mig tycker det är mycket fint och jag blev glad, men en del av mig blev ledsen när jag fick höra budet. Jag kommer ju från ett kristet hem (där homosexualitet är något negativt) och en kyrka som inte (på papper åtminstone) godkänner homosexuella. Därför är konflikten för mig så stor. Bibeln är ganska tydlig på den här punkten, men jag går med på att man kan tolka bibelställena på olika sätt. Min tolkning av Bibeln är ändå den att homosexualitet är något som framstår som mera negativt än positivt. Men det står ju också att man ska älska sin nästa och behandla alla på samma sätt, vilket jag ändå 100 % skriver under, så det är lite motsträvigt. Det som jag ändå vill understryka är att jag vill försöka älska en homosexuell lika mycket som en heterosexuell, jag vill inte behandla honom eller henne annorlunda. Jag har faktiskt en studiekompis som är homosexuell och vi har alltid kommit bra överens. Jag känner på ett sätt  jag att jag inte har någon rätt att säga hur nån annan ska leva sitt liv. Du lever som du gör, men jag skulle kanske inte göra på samma sätt.

Det som dock har stört mig i den här debatten är hur ja-sidan totalsågar kristna. I dagens samhälle är det så otroligt viktigt att inte diskriminera någon folkgrupp på minsta sätt, men plötsligt så är det helt okej att diskriminera kristna?!? De är som om de säger "hur kan du tycka så här?! Du är bara gammalmodig och trångsynt om du inte tycker som vi!". På Facebook är ja-sidan i klar majoritet, jag har faktiskt inte sett ett enda inlägg där någon skulle kritisera omröstningen. Varför? För att de som håller på nej-sidan vet att så fort de öppnar munnen blir de fullkomligt överkörda av folk som blir upprörda ("hur kan du ens tänka så?!"). 

Och oavsett i vilket läger man befinner sig i så måste man ändå konstatera att all den här hypen visar hur ett sekulariserat samhälle vi har blivit. Folk vill helt enkelt inte gå i kyrkan längre och följa dess bud. Och går de i kyrkan, vill de förändra den efter världen. En sak säger jag: kristendomen skulle inte stå kvar idag, 2000 år senare, om vi vid varje ny förändring i samhället lättat på Gud bud. Det är inte så det funkar.       

Jag är med andra ord i valet och kvalet. Jag vill helt enkelt inte ta ställning. Inte bara för att jag vet att hälften av min umgängeskrets är på ena sidan och hälften på andra sidan, utan för att jag själv inte kan bestämma mig för vad jag tycker.

Oavsett vad du själv tycker och tänker om det här hoppas jag att, om du kommenterar, gör det sakligt och inte skriver hatbrev till mig. Tack!

Sömn, skolstress och Taylor Swift

Hej!

Det är konstigt det här med sömn. Jag gick och lade mig först klockan ett på onsdag och hade väckning nästa dag 05:40 (jag skulle på morgonbön kl.7), vilket betyder att jag fick under fem timmars sömn. Jag var galet trött när jag vaknade, men for ändå iväg och orkade hålla mig vaken. När jag kom efter nio-tiden kastade jag mig på sängen, men hann egentligen bara sova fem minuter. Jag vet inte vad som hände under de där fem minutrarna, men jag var inte trött resten av dagen! Otroligt att också bara en fem minuters powernap kan ha så stor effekt! 

Förra veckan och den här har jag haft två stora deadlines. Jag är så pass bra på prokrastinering att jag började alldeles på tok för sent med dem båda! Det innebar bland annat att jag måste sätta varje vaken minut under veckoslutet på den ena deadlinen. Och nästan hela den här veckan på den andra deadlinen. Det har varit extra jobbigt eftersom jag hade en finsk bok (som jag nämnt tidigare) som jag måste läsa, vilket tog lång. Du vet ju att jag är dålig på att prata finska, tänk då också på att jag seriöst inte har läst nästan nån finska alls sedan tvåan i gymnasiet (sen 2011). Jag vet, jag vet, det är nyttigt och blablabla ... men jag gillar det ändå inte. 

Och vad har Taylor Swift med det här att göra? Absolut ingenting. Jag vill bara prata om henne. Alla har väl hört "Shake it off" som kom ut för ett tag sen, och jag måste säga att jag gillar den jättemycket. Och nu har dessutom hennes nya album "1989" kommit ut, men jag har bara hört "Into the Woods". Men all hype runt henne fick mig att tänka tillbaka på hennes gamla sånger. Jag vet inte om du är medveten om det, men jag var ett ganska stort Taylor Swift-fan när jag var 15-16 år. Jag lånade hennes "Fearless" album av en kompis och lyssnade mycket på det. Hennes lyrics har alltid talat till mig. Det är förstås en sak som har förändrats med hennes nya poppiga sound. Bakers gonna bake bake bake ??? Kom igen! Bättre än så kan du Taylor! Nå, hur som helst så gillar jag henne. Hon är inte som vissa andra (*host* Miley Cyrus *host*) som förändrats och som tror att det enda sättet att bli populär är att klä av sig. Taylor står för goda värden och det gillar jag. Och så gillar jag ju hennes klädstil. Rött läppstift är så snyggt. Kommer hon nångång på turné till Finland kommer jag definitivt att beställa biljetter!  

Det här med Studentmissionen

Jag tänkte att det var dags att berätta lite mera om Studentmissionen, eftersom så få av mina vänner verkar veta vad det egentligen är. 

Studentmissionen är alltså en kristen förening som samlar kristna studerande i Helsingfors, Åbo, Vasa och Jakobstad. Jag har den här hösten deltagit i Helsingfors studentmissions verksamhet. 

Att jag överhuvudtaget gick med i det här  är lite av ett mirakel. Jag som aldrig frivilligt brukar utsätta mig själv för nya människor (nu låter jag som en eremit haha). Ända sedan jag började studera (hösten 2012) har jag hela tiden nog tänkt att jag ska gå med, men det blev aldrig av eller sen hade jag något annat. Jag var en gång på ett möte i januari 2013, men då kände jag mig rent ut sagt inte välkommen (alla kände ren varandra och ingen tog någon notis om mig), så jag tänkte att jag nu hade prövat Studentmissionen men att det inte var min grej. Spola fram till hösten 2014 (nu) och jag såg inte mera nån orsak till att inte ge det en ny chans. 

Så jag for iväg till Studentmissionens "startfest", som det hette. Jag hade på något sätt fått med mig min kompis Elsa, vilket var skönt eftersom hon gav mig lite moraliskt stöd. Jag var fruktansvärt nervös, men allt sånt rann av mig så fort jag satte foten innan för dörren eftersom jag blev mycket varmt välkommen. Stämningen var livlig och det låg mycket förväntan i luften. Jag talade med en massa nya människor den där första gången och var hur social som helst. Och jag kände direkt: här hör jag hemma. Där var människor som var som jag, just det jag saknat i så många år. Kristna studeranden i min ålder. Jag har fortsatt gå på måndagssamlingarna och det har varit mycket givande på det sociala planet, men också på det andliga planet. På måndagssamligarna sjunger man lovsång, vilket många kristna tror jag tar för givet. Det kanske låter konstigt, men jag har aldrig upplevt regelbunden lovsång. Det har varit nån lovsångskväll nu som då, som jag sedan har tvingats "leva på" i några månader. Jag har aldrig sjungit lovsång varannan måndag. Förrän nu.

 

Förutom måndagssamlingarna har jag också gått med i liten grupp som samlas till bön KLOCKAN SJU på tisdagar. Jag gick med i den eftersom det var den enda gruppen som Studentmissionen startade i höst som presenterades som intresserade mig. Så jag tvingar mig själv att varje tisdag stiga upp 05:40 och fara i väg på morgonbön. Men fast jag inte är någon morgonmänniska så tycker jag att den här gruppen är värt det. Den har gett mig mycket andligen, t.ex. en starkare vilja att söka Gud också hemma. 

Förutom måndagssamlingarna och morgonbönen har jag gått med i ytterligare en verksamhet. En lifegroup. Det här beror på att de presenterade lifegroupen några veckor senare efter att de presenterat morgonbönen. Skulle de ha blivit presenterade samtidigt skulle jag utan tvekan ha valt lifegroupen över morgonbönen, men eftersom jag redan är med i morgonbönen och vet att det är bra, har jag nu båda grupperna på gång. En lifegroup är det jag allra allra mest har längtat efter. Det är alltså en grupp för bara flickor där man samlas en gång i veckan och delar livet med varandra. Man ska få vara precis sig själv och stämningen ska vara sådan att man vågar berätta precis hur man mår (och inte bara "jodå, allt är bara bra"). Man kan också läsa Bibeln, diskutera, be och lovsjunga. Vi har hittills haft tre stycken "lära-känna-varandra-träffar" och har alltså inte satt igång ännu på riktigt. Problemet var det att det var 14 stycken som anmälde intresse, vilket är på tok för många för att vara i en grupp, vilket betydde att vi måste dela på oss i två grupper. Vi delade in oss igår och jag ser framemot att börja lifegroupen på riktigt nästa vecka. 

Och nu kanske du undrar, Hanna, varför gör du allt detta? Jo, det ska jag tala om för dig. De två senaste åren har jag varken haft kristna vänner (i alla fall sådana som bor här - Ida du är för långt borta, men du är fortfarande min vän!) som på riktigt tror på Gud eller ett kristet sammanhang där jag får utvecklas i min tro = en församling. Jag har ju haft min hemförsamling, men den räknas inte riktigt. Allt detta påverkade mig i mitt kristna liv, och jag insåg att jag inte var så speciellt kristen längre. Förstå mig rätt nu, jag har aldrig släppt mina grundläggande värderingar (att Gud finns, att inte svära osv.) ... men Gud var inte nummer ett i mitt liv längre. Min tro var något som jag satte på hyllan och som stod och samlade damm, och som jag bara plockade fram vid valda tillfällen. Detta är sanningen. När jag insåg detta insåg jag samtidigt att jag måste göra något åt det. Det fick inte fortsätta så här. Och det är därför jag bestämde mig för att ge Studentmissionen en andra chans.         

You give me more than I could ever need

Jag känner mig så otroligt välsignad just nu i mitt liv. Det är många saker som faller på plats, eller många saker som händer som jag väntat jättelänge på. Det känns som om jag verkligen lever livet fullt ut just nu. 

Ett exempel på detta är att jag i våras hade alldeles förskräcklig wanderlust, men hade ingen att åka med eller ett passligt resmål, men att jag nu plötsligt har TRE möjliga resor! Alla är bara på planeringsstadiet, men jag tror att åtminstone en av dem kommer att bli av. YESSSSSSSSSS!!!

Bild från sommaren

En annan grej är att jag i flera års tid har längtat efter ett sammanhang med kristna människor i min ålder. På måndag var jag på studentmissionens första "fest", och jag kände direkt att jag hörde hemma där. Människorna som var där var som jag och välkomnade mig med öppna armar (typ). Nu ska jag kanske komma med i en liten cellgrupp, vilket är vad jag allra mest bett om i ungefär två års tid. 

Mina nya studier i pedagogik har också gett mig mera än jag förväntade mig. Studierna känns fräscha och meningsfulla igen, vilket jag är jätteglad över. Jag har lärt känna många nya människor, fast jag inte ens har gått två veckor med dom ännu. Speciellt en tjej och jag har blivit riktigt goda vänner. 

Det här inlägget handlar inte om att jag skryter med hur bra mitt liv är, utan det är snarare ett sätt för mig att visa min tacksamhet öppet. Dessutom jämför jag med förra hösten ... och ja, den här hösten känns definitivt bättre! Förra hösten, egentligen hela förra studieåret, kändes enormt tung och jag kan nu efteråt konstatera att jag inte alls var lycklig eller nöjd över vilken riktning mitt liv gick. Nu tänker jag främst på studierna, men också en del på det personliga planet. När jag nu tänker på allt detta fylls jag av tacksamhet och ödmjukhet.

Att överraska sig själv

Det är inte ofta, men det händer, att jag överraskar mig själv. Den här veckan överraskade jag mig själv genom att vara spontant social, vilket är en raritet för mig. 

En idyllisk sommarkväll inte länge sedan

Ni vet, när man bara gör något utan att tänka. Man bara gör. Man kastar sig ut i det okända utan att veta var man hamnar. Jag har alltid varit en "over thinker" så att vara spontan kommer inte naturligt för mig. I mitt fall handlade om att nå ut till en annan människa. Och tack och lov, fick jag gensvar direkt och jag kände ett direkt klick mellan oss. På några få sekunder hade jag fått en ny vän som jag kom överens med hur bra som helst. 

Den här sommaren samlade jag på mig flera sådana erfarenheter, vilket jag är väldigt glad över. Jag mötte nya människor, var spontan och prövade på saker jag aldrig hade gjort tidigare. Och det gav belöning. Självförtroendet växte och jag fick en känsla av att ha åstadkommit något, och på något sätt vuxit som person.

Allt det här handlar om att växa upp, antar jag. Men jag tror även att sådana här saker är sådana som kräver ett livslångt lärande.

Jobbtankar...

Som du säkert vet jobbar jag varje vardag (i fem veckor) på ett ålderdomshem som städerska. Eftersom det nu är tredje sommaren jag är där går arbetet mest på rutin. Jag känner dessutom tanterna kollegerna och rummen ren från tidigare, vilket gör att allting går helt smooth.  

På något sätt har min inställning till jobbet också förändras. De två senaste somrarna var jag bara olycklig hela tiden och satt varje dag och räknade hur många dagar jag hade kvar tills jag äntligen fick sluta, men nu ... bryr jag mig inte längre. Jag går inte heller mera omkring och tänker på allt det som jag går miste om när jag är på jobb. Och visst måste jag ju stiga upp halv sju varje morgon, tvätta toaletter och stå hela dagen så att fötterna värker ... men det känns inte mera så hemskt. Kanske jag bara blivit äldre. Kanske jag bara mognat. Jobb = pengar, helt enkelt. Om jag någonsin ska flytta hemifrån så behöver jag pengar. Så enkelt är det. Och inte är det ju så att jag gör det bara för pengarna, jag gillar att prata med tanterna och jag gillar på något sätt att ha en rutin. Skulle jag inte haft jobb skulle jag bara ha ruttnat bort och slappat hela sommaren. Det hjälper ju också att mina närmaste vänner också har jobb, och att mamma valt att ta sin semester så att hon jobbar nästan samma tid som jag.  

Men förstå mig nu inte fel, jag kommer nog att bli galet glad när sommarjobbet tar slut nästa veckas fredag (18.7)! Då väntar en veckas ledighet och sen bär det av på tonårsläger som hjälpledare!

Nästan-sommarlov och update

När jag skriver det här har jag just kommit hem från Fannys studentkalas. Det var en jättekiva fest och jag fick prata med människor jag inte sett på ett tag, yay! Tänk att det förresten redan gått två år sen jag fick min studentmössa nedtryckt på skallen! Tiden har gått så otroligt fort!

 Nu väntar jag bara på att resten av familjemedlemmarna ska komma hem från lande/studentfest så att vi kan börja packa. Imorgon åker vi nämligen upp till Karleby (Kokkola) tidigt på morgonen för att delta i min kusin Martins examensfest. Sen kommer vi att vara där i hos dem i två dagar och vara "lediga" och sen på onsdagen börjar Metodistkyrkans årskonferens som vi kommer att delta i. Jag är ganska excited inför årskonferensen! Jag har varken sett "metsku-människor" på länge eller deltagit i lovsång&möten, så det ser jag framemot att få uppleva! Dessutom kommer ju flera av mina vänner att vara där! 

Den här senaste veckan har jag skrivit (mycket distraherat och inkonsekvent) på deadline nr.3, som jag äntligen kunde skicka in igår. Nu väntar bara en 10-12 sidors essä (deadline nr.4) som har deadline 3.6 och sen har jag äntligen sommarlov!!! 

Den här veckan har jag också fått ett sorgebud, vilket kanske inte har träffat mig personligen (även om jag träffade den avlidna några gånger) men dess mer en av mina allra bästa vänner. Jag har tänkt jättemycket på henne, har träffat henne några gånger och försökt trösta och lyssna så gott det går. Det har fått mig att tänka på hur skört livet är och hur snabbt en människas lycka kan tas ifrån en. Nu mer än någonsin när sommaren är på kommande tänker jag leva fullt ut, eftersom man aldrig vet vad som kan hända. Det uppmanar jag dig att också göra!    

Sommarlov (kinda)

Idag har jag suttit på de tre sista föreläsningarna för det här läsåret!!!

Vilket betyder att jag har SOMMARLOV! 

Eller ja, nästan i alla fall. You see, jag har fortfarande deadlines i maj som måste skrivas (och de är alla jättelånga och krångliga - blää!). Vid slutet av året borde jag ha 122 studiepoäng - bara ca 60 kvar och så blir jag kandidat! 

Jag kan inte fatta att jag redan studerat i två år. TVÅ ÅR?!?! Vart har de åren tagit vägen?! Det känns ju som om det här med studier fortfarande är en ny del i mitt liv. Mysko. Även om det har funnit många dalar (t.e.x. största delen av förra hösten) har det ändå funnits mer toppar. Speciellt gemenskapen med studiekompisarna är något som jag högt värdesätter. Vi är en ganska brokig skara och verkligen inte sådana människor jag hade tänkt att jag skulle möta, men once again kan jag konstatera att livet ofta har andra planer och kan överraska en. 

Maj blir en månad med sovmorgnar, essäskrivning och avslappning. Men före det; VAPP! Ser framemot vappen, vi har roligt program planerat med gymnasiekompisarna! 

Modersmålslärare, jag?

Med tanke på rubriken har du säkert gissat alldeles rätt om vad det förra inlägget handlade om. 

Jag har alltså sökt till ämneslärarutbildningen och kommer att gå på intervju i april. 

Nu kanske en del undrar: "WHAAT?! Jag tyckte hon alltid sa att hon inte skulle bli moddalärare?!?!" Och där har ni alldeles rätt. I två års tid har jag gått omkring och sagt till alla som frågat: "Nej, jag ska inte bli modersmålslärare" (det är standardfråga nummer ett när jag talar med nån om mina studier).

Men nu har jag ändrat mig. Eller nästan i alla fall. Det var nämligen dags för mig att söka in till ett tredje biämne, som jag alltså kommer att studera hela nästa år, och då insåg jag att mina alternativ var ganska få. Jag kan nämligen inte finska tillräckligt bra för att kunna studera på finska, och då betydde det att jag hade väldigt få svenska möjligheter kvar. Och jag var som sagt i valet och kvalet om jag ville söka in dit eller inte. Jag vill fortfarande mer än något annat jobba med språkvård ( ="rätta" texter), men jag har kanske insett att jag inte kan bygga hela min framtid på att få jobb som språkvårdare eftersom tjänsterna är så få inom den svenska branschen här i Finland. Därför har jag valt att ha ett plan B -alternativ, och det är här ämneslärarutbildningen kommer in i bilden. 

Naaw ...

Jag har ändå redan studerat allt det andra som krävs för att bli modersmålslärare (man måste läsa båda nordiska språk och nordisk litteratur), så det var inget hinder. På onsdag gick jag och pratade med amanuensen vid Nordica och hon övertalade mig egentligen att söka. Hon sa bl.a. att man alltid kan söka och se om man gillar det, och att det finns icke-lärarjobb som också kräver pedagogisk utbildning. Dessutom kan det hända att jag aldrig ens kommer att jobba som lärare, man vet ju aldrig.

So there you go. Jag ska utbilda mig till lärare ändå fast jag var så emot det i början. Vad lär vi oss av det här? Jo, att livet kan förvåna en och sätta en i situationer man aldrig trodde man skulle hamna i, samt att människor kan förändras.    

Ps. Det här betyder att jag i något skede av mina studier måste fara till Vasa i sex veckor! Ds.

Life is full of choices

Den här veckan måste jag fatta ett viktigt beslut som skulle kunna vara livsförändrande. Det är skrämmande och stort och jag står i valet och kvalet, men jag tror äntligen att jag vet vad jag vill. Berättar mer så fort beslutet officiellt är fattat. 

#sorryforbeingmysterious

Valentine's day ... var igår

Igår var det alla hjärtans dag, som du säkert vet. Och som många av er vet så är jag singel. Men just nu känns det bra. Jag är faktiskt glad att jag är det! Min tid har väl inte kommit än. In the meantime, tänker jag njuta av mitt singelliv! Jag spenderade alla hjärtans dag med att ta hand om min kropp (gå på gym) samt min själ (träffa en vän), vilket var skönt!

All the single ladies // All the single ladies // All the single ladies // All the single ladies //now put your hands up!

Ps. Skrev det här inlägget dagen innan, torsdagen, men var så upptagen på den riktiga dagen att jag inte hann posta det då, så det kommer nu. (Därför är rubriken som den är).

Vilket veckolsut!

Jag har haft ett kraftbringande men samtidigt galet hektiskt veckoslut! Ååh, så det var bra! Speciellt lördag!

Först var jag på "barnledardag" i kyrkan och blev 100 % överraskad. Jag var helt inställd på att sitta där i två-tre plågsamma timmar och sen smyga ut. Men livet överraskade once again. Det var ju jättebra! Mycket folk (jag hade hört att det bara var 3 anmälda, men där var ju typ 15 personer!) och hon som drog hela inspirationsdagen var helt fenomenalt bra. Alltså på riktigt. Jag var helt mind blown. När det första undervisningspasset var över var jag full av inspiration och motivation. Jag ville verkligen inte fara hem, som jag hade planerat från första början! Men nej, mina föräldrar ville att jag skulle komma hem, så jag for hem. Synd :( Det skulle alltså ha hållit på till kl.18,  men jag for redan 12.30. 

Hemma hade vi "långvägagäster", min mammas kusin från Sverige och hennes man. Vi åt lunch med dem och hade hur kul som helst. 

På kvällen var jag till Elsas 21-års fest. Och det var fantastiskt. Verkligen. Och precis det jag behövde. 

Vi hade olika lekar och tävlingar och jag tyckte allting var jätteroligt. Vet inte när jag senast skulle ha skrattat så där! Elsa hade frågesport i Elsa-kunskap och jag vann överlägset, vilket visar att jag känner henne bäst. (De andra som var där skulle säkert protestera till det här påståendet haha). Jag fick också pröva mitt nya Party-Alias, vilket visade sig vara ett jätteroligt spel, rekommenderas! 

Jag fick vara tillsammans med mina allra bästa vänner och kände mig som fisken i vattnet. Det var länge sen vi alla var samlade, vilket gjorde det till något extra. Det är något speciellt med att vara bland vänner som man har känt länge och som man kan vara sig själv med. När jag kom hem och skulle skriva i dagboken skrev jag så här: 

"Ååh, vilken bra dag! Åh, vad jag känner mig lycklig. Alltigenom lycklig. Jag ägnade inte skolan, stressen och skiten ens en tanke. De existerade inte idag". 

På söndag, idag, firade vi min famos 85-års dag med att gå ut och äta på en fin restaurang! Det var god mat och trevligt sällskap! 

Också om det betyder att jag får studera extra hårt imorgon inför tisdagens massiva lektioner, så var det värt det. Varenda sekund.       

Lucka 22. Vad tror du att andra människor tänker om dig?

Jag vet inte riktigt. Ibland kan de säkert tycka att jag är tyst och tråkig (vilket jag är ibland), men ibland kan människor säkert tänka att jag är en organiserad, noggrann och trevlig person. Om någon känner mig riktigt bra vet den säkert att jag kan vara väldigt crazy, vulgär och fierce om jag känner för det. Jag hoppas att jag fler gånger väcker positiva tankar än negativa!  

Lucka 17. En bok/böcker som förändrade mitt liv

1. Bibeln - en självklar etta. Läs den och bli klok!
2. Does my head look big in this? - Randa Abdel-Fattah (ungdomsbok)
   
   
   Jag lärde mig förstå hur det är att vara muslim i dagens samhälle, jag insåg att vi kristna inte sen heller är så mycket mer annorlunda än muslimerna. Verkligen en ögonöppnare! 
3. Narnia-serien - C.S. Lewis. Den första fantasybok jag läste som fick mig att inse att fantasy också kan vara helt okej. 
4. Stolthet och fördom - Jane Austen. Läste den i gymnasiet och blev kär i en hel tidsepok, hennes böcker och Mr. Darcy. Började drömma om baler, handskrivna brev och den tiden då män faktiskt betedde sig som gentlemän. Jag skulle inte vara den samma idag om jag inte läst hennes böcker. 
   
5. Alla romaner jag läst i mina olika litteraturkurser tillsammans den här hösten. (Totalt 11 stycken!) Fast jag klagat och tyckt att de har varit jobbiga, har jag ändå sist och slutligen tyckt att de varit bra. De har introducerat mig till den kanoniserade, högt skattade litteraturen. Alla har kanske inte varit lika bra eller tilltalat mig så mycket, men tillsammans bildar de en fin grund. Nu har jag blivit inspirerad att läsa mer "fin" skönlitteratur!
6. Boktjuven - Markus Zusak. Mycket tänkvärd och skriven på ett speciellt sätt - det är döden som är berättaren! Har hört att den håller på att bli film, awesome!
   
7. Adrian Plass' he(m)liga dagbok - Adrian Plass. Tokrolig bok om hur kristet liv egentligen är. Skrattade så jag grät. 
   
8. Niceville - Kathryn Stockett. Mycket tänkvärd bok om hur det var att vara svart hemhjälp hos vita kvinnor på 50/60-talet. (The help på engelska)
   

Finns säkert många mååååånga till, men de här är de jag kom på nu. Kan rekommendera alla böcker, de är fantastiska!

Idag har jag varit ledig hela dagen, men ändå inte eftersom jag hade deadline för min hemtenta. Jag hade tre veckor på mig att skriva den - och jag lämnar förstås allt till sista dagen. Great... Kanske inte det bästa jag skrivit, men helt samma, den är inskickad!

Lucka 12. Föredrar du att läsa poesi, skriva poesi, eller ingendera?

Jag hade egentligen inte läst poesi innan jag började studera nordisk litteratur, men nu har jag faktiskt börjat gilla att läsa poesi. Jag har lärt mig massor, om olika stilar och uttryckssätt som gjort det lättare att förstå dem. Men det känns nog fortfarande lite för främmande. 

Därför föredrar jag att skriva poesi själv. Skulle tippa på att jag totalt skrivit kring 25 dikter i mitt liv. De allra första är väldigt dåliga, men ju äldre jag blivit desto bättre dikter har jag skrivit. Jag skulle verkligen vilja visa mina dikter för er, kära läsare, men de är tyvärr lite för personliga för att bli publicerade för hela internet att läsa. Det är oftast så att det krävs någon tragisk eller omvälvande händelse för att jag ska få inspiration, vilket gör att mina dikter ofta handlar om djupa och allvarliga saker. De flesta dikter har jag inte visat för en levande själ. Och kanske det är lika så bra. 

Lucka 11. Vilket ord brukar du alltid ha svårt med att stava?

Jo, jag vet jag är jättesen med mitt inlägg ... Men här kommer det i alla fall!

Det är faktiskt inte så många svenska ord som jag har svårt med att stava. 

När jag var i högstadiet blandade jag friskt mellan ända och enda och stavade ofta ändå som endå. Men när jag en gång lärde mig hur det är har jag inte haft problem med det. 

Det är kanske mer en fråga om att börja, men botten har nog alltid varit lite svårt att skriva. Det heter en botten- bottnen -fler botten - de där bottnen. 

En annan sak är det med engelskan. Där finns betydligt fler svårstavade ord. Eftersom allt på Tumblr går på engelska är det inte så sällan jag kollar någon online ordbok för stavning. Två supervanliga ord som because och completely brukar jag ofta kolla upp. 

Den här senaste veckan har jag också några gånger försökt stava jealous och alltid satt alla e,a,o, och u på fel ställe.  Vissa ord som liknar det svenska, men som stavas på ett främmande sätt brukar jag också ha lite problem med, t.ex. The Phillippines eller asparagus. 

När jag var yngre brukade jag ha problem med skillnaden mellan thought (tänkte/tanke), through (igenom), thouch (röra), tough (tuff) och taught (lärde), men tror nog att jag nu kan klara av dem. Enklast är det om man lyssnar på hur de är uttalade :) 

Det var alla jag kunde komma på för tillfället men jag är säker på att det säkert finns många fler!